Tidslinje över Sveriges internationella adoptionsverksamhet

2025

MFoF får ett samlat tvåårigt regeringsuppdrag att vara nationell kontaktpunkt för frågor som rör oegentligheter inom internationella adoptioner, ge stöd till internationellt adopterade i samband med ursprungssökning, tillhandahålla adoptionsspecifikt professionellt samtalsstöd till adopterade och adoptivföräldrar samt sprida information till målgrupperna om att stöden finns tillgängliga.

Adoptionskommissionen redovisar sina slutsatser den 2 juni.

2024

MFoF slutredovisar två regeringsuppdrag: Förslag för att stärka rättssäkerheten och säkerställa barnets bästa i den internationella adoptionsprocessen samt Förslag om fler verktyg för tillsyn av svenska adoptionsorganisationer.

2022

Adoptivföräldrar ges möjlighet att ansöka om professionellt samtalsstöd via MFoF. MFoF utses också till nationell kontaktpunkt för frågor som rör oegentligheter inom internationella adoptioner.

2021

Statskontoret publicerar en rapport om organiseringen av den internationella adoptionsverksamheten.

Regeringen tillsätter Adoptionskommissionen för att klargöra förekomsten av eventuella oegentligheter inom Sveriges internationella adoptionsverksamhet. Adoptionskommissionen ska också utreda behov av stöd till adopterade och vägen framåt för internationella adoptioner.

2020

Barnkonventionen blir svensk lag genom inkorporering, det vill säga att Riksdagen beslutar att barnkonventionen, som den står i originaltexten, ska gälla som svensk lag.

MFoF får i regeringsuppdrag att erbjuda individuellt stöd till internationellt adopterade i samband med ursprungssökning samt att tillhandahålla professionellt samtalsstöd till adopterade.

2015-2016

MIA får utökade uppdrag inom familjerätt och föräldraskapsstöd och byter namn till Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF).

2009

En statlig utredning föreslår förbud mot enskilda adoptioner av okända barn, men förslaget avslås av regeringen.

2005

NIA byter namn till Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA). MIA får utökade befogenheter när det gäller auktorisation och tillsyn. Regler om auktorisation för varje land som en adoptionsorganisation samarbetar med införs, liksom regler för dokumentation av förmedlingsverksamheten.

1997

Lag (1997:192) om internationell adoptionsförmedling träder i kraft och ersätter den tidigare lagen från 1979. Sverige inkorporerar Haagkonventionen som därmed gäller som svensk lag.

Privata adoptioner upphör att vara möjliga men enskilda adoptioner införs. Vid enskild adoption ska NIA pröva om det finns särskilda skäl för adoptivföräldrarna att adoptera utan hjälp av en auktoriserad adoptionsorganisation och om det finns ett godtagbart förfarande för adoptioner från det specifika landet.

1993

1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner (Haagkonventionen) antas, Sverige signerar konventionen.

1989-1990

FN:s barnkonvention antas (1989) och ratificeras av Sverige (1990).

1985

15 % av adoptionerna sker via privata kontakter. Socialnämnderna får i uppgift att, i samband med medgivandeprövningen, bedöma vilket förmedlingssätt som ska användas vid en privat adoption och om detta förmedlingssätt är tillförlitligt.

1982

Krav på att adoptivföräldrarna måste ha medgivande från socialnämnden innan de tar emot ett utländskt barn för adoption införs, oavsett om adoptionen sker via en adoptionsorganisation eller på privat väg.

1981

NIA ombildas till en självständig nämndmyndighet med en egen instruktion.

1980

Lag (1979:552) om internationell adoptionshjälp träder i kraft. Lagen syftar till att minska antalet privata adoptioner och möjliggöra adoptionsförmedling via ideella organisationer som står under statlig tillsyn.

1973

Nämnden för internationella adoptionsfrågor (NIA) inrättas inom Socialstyrelsen och övertar uppgifterna från den rådgivande nämnden. NIA:s huvuduppdrag blir att förmedla adoptionsansökningar, sluta samarbetsavtal med andra länder samt ge stöd åt myndigheter, organisationer och allmänheten i dessa frågor.

NIA och Adoptionscentrum ingår ett samarbetsavtal och samarbetar i frågor om internationell adoptionsförmedling.

1971

Alla tidigare ”svaga” adoptioner omvandlas till ”starka” adoptioner. En stark adoption innebär att den adopterade i svensk rätt likställs helt med ett biologiskt barn till adoptivföräldrarna och att de juridiska banden med biologiska föräldrarna klipps av .

Konsekvenser av stark adoption:

• Den adopterade får arvsrätt efter adoptivföräldrarna (och vice versa).
• Adoptivföräldrarna får föräldraansvar som vid ett biologiskt barn.

En rådgivande nämnd inrättas under Socialstyrelsen för frågor om internationella adoptioner. Syftet är att säkerställa offentlig kontroll och barnets bästa. Nämndens uppgift ska vara att underlätta adoption av utländska barn och att som en del i det arbetet samla och förmedla information, utarbeta råd och anvisningar samt utbyta erfarenheter med olika aktörer i andra länder.

1970-talet

Fall av barnhandel uppmärksammas inom adoptionsområdet. Cirka 40–50 % av alla adoptioner sker genom privata kontakter. Bristande reglering för vem som får förmedla internationella adoptioner ökar behovet av en samlad och reglerad adoptionsverksamhet.

1969

Föräldrar som själva adopterat barn från utlandet börjar organisera sig för att stödja andra adoptionssökande. De två första intresseföreningarna för adoption bildas som komplement Socialstyrelsens förmedlingsverksamhet.

1967

Sverige ratificerar Europarådets konvention om adoption av barn som syftar till att enhetliggöra adoptionsregler mellan länder. Sverige lämnar konventionen 2003 då det införs lagändringar som gör det möjligt för registrerade partners att adoptera.

1965-1966

Socialstyrelsen börjar mer aktivt bistå i adoptionsverksamheten och tecknar avtal med barnhem i Grekland och Sydkorea.

1960-talet

Antalet svenskfödda barn tillgängliga för adoption minskar. Två statliga utredningar tillsätts för att kartlägga förhållandena vid adoption av utländska barn.

1958

Alla nya adoptioner blir så kallade "starka", vilket innebär att barnet förlorar all rättslig anknytning till sina biologiska föräldrar.

1955-1965

Socialstyrelsen fungerar som förmedlande länk mellan svenska adoptionssökande och utländska organ, främst International Social Services i Genève.

1950

Föräldrabalken (1949:381) träder i kraft och reglerna om adoption överförs till den nya lagen. Bestämmelser om internationella adoptioner flyttas till Lag (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap.

1918

Sveriges första adoptionslagstiftning, Lag (1917:378) om adoption, träder i kraft. Lagen möjliggör så kallade ”svaga” adoptioner där barnet behåller viss rättslig anknytning till sina biologiska föräldrar. Internationella adoptioner blir också möjliga.