Samarbetssamtalens utveckling

Konfliktbearbetning i stället för utredning

Under 1970-talet kom forskning som uppmärksammade vilka risker barn utsattes för vid skilsmässa och separation mellan föräldrar. Forskarna såg att många barn kände skuld till föräldrarnas separation och att de kunde behöva hjälp att bearbeta sina känslor. Föräldrarna behövde också hjälp och stöd för att bearbeta den kris de hamnat i vid separationen. Dåligt bearbetade kriser i samband med skilsmässor och separationer kunde få svåra följder både för barn och föräldrar. En process i domstolen med en vårdnadsutredning som följd hjälpte många gånger inte föräldrarna i deras fortsatta föräldraskap utan kunde tvärtom förstärka deras konflikt och försvåra sorgearbetet vilket påverkade barnet negativt. Även andra skäl för att undvika vårdnadsutredningar lyftes fram. Olika metoder prövades i kommunerna för att genom samtal antingen innan eller i samband med en domstolsprocess hjälpa föräldrar att nå samförståndslösningar. De samtal som då ägde rum kallades samarbetssamtal.

Tillkomst och utveckling

Under 1970-talet gjorde flera kommuner olika försök att genom samarbetssamtal hjälpa föräldrar som separerat att komma överens i frågor om det fortsatta föräldraansvaret. Dessa försök hade i många fall inspirerats av det forskningsarbete som bedrevs vid Stockholms Universitet där resultatet visade att cirka två tredjedelar av de föräldrar som från början tvistat om barnen genom denna konfliktbearbetning kunde komma fram till en samförståndslösning

Obligatoriska samarbetssamtal?

I delbetänkandet om barnets rätt, Barnets rätt 2 - Om föräldraansvar m.m. (SOU 1979:63), diskuterades om det skulle bli obligatoriskt för kommunerna att tillhandahålla samarbetssamtal. Utredningen föreslog att det skulle bli obligatoriskt med samarbetssamtal när ett ärende aktualiserats i domstol men att kommunerna i andra fall endast skulle rekommenderas att erbjuda samarbetssamtal till föräldrarna.

Målinriktade och planerade samtal

Utredningen ansåg att det var viktigt att samarbetssamtalen var planerade och målinriktade. En modell för samtalen som innebar bearbetning av själva separationen, strukturering av gemensamma framtida handlingsplaner och belysning av parternas samarbetssvårigheter lyftes fram.

Samtalsledarnas kompetens

Utredningen ansåg också att det måste ställas stora krav på kompetensen hos den personal som skulle arbeta med samarbetssamtal. Vidare ansåg man att det behövdes tillgång till samtalsledare med stor kunnighet om barn och vuxna såväl i fråga om deras individuella utveckling som i fråga om relationer mellan människor. Samtalsledarna bedömdes behöva såväl utbildning som handledning i dessa frågor. Ett minimikrav utöver socionom- eller psykologutbildning ansågs vara att åtminstone en av samtalsledarna hade genomgått fortbildning i socialt behandlingsarbete eller annan jämförbar utbildning. Utbildning i kristeori och krisbearbetning samt barns behov ansågs också viktigt.

Samarbetssamtal i tidigt skede

Även regeringen menade att det var bäst för barnen om föräldrar i samförstånd löste de motsättningar som fanns när det gällde vårdnad och umgänge, så att inte dessa frågor blev föremål för en utdragen process. Samarbetssamtal bedömdes vara ett viktigt medel för att så tidigt som möjligt lösa de konflikter som kunde finnas mellan föräldrar vid en separation. Regeringen ville dock inte ålägga kommunerna en skyldighet att erbjuda samarbetssamtal men såg det som en fördel att denna stöd- och hjälpverksamhet fortlöpande kunde vidgas allteftersom tillgången på utbildad personal och handledare ökade.

Barnets delaktighet

När det gäller barnens roll i samarbetssamtalen såg regeringen i första hand samarbetssamtalen som ett instrument för föräldrarna att gemensamt och i samråd själva besluta om vårdnad och umgänge med barnet. Barnets behov av att tala med någon utomstående bedömdes i första hand bäst tillgodoses på annat sätt, exempelvis genom anlitande av barnpsykologisk expertis. Samtalsledarens uppgift ansågs vara att bevaka att barnet fick vara med och påverka sin situation, i den mån barnet uppnått tillräcklig ålder och mognad. Samtalsledaren bedömdes då behöva träffa barnet både enskilt och tillsammans med föräldrarna för att diskutera den rådande situationen.

Socialstyrelsens kartläggning - Flertalet kommuner erbjöd redan samarbetssamtal

I en enkät som Socialstyrelsen genomförde 1987 svarade 217 av landets 284 kommuner att samarbetssamtal förekom i kommunen. I de fall då samtalen påbörjades innan ett domstolsförfarande kunde 80 procent av föräldrarna enas och en rättslig tvist undvikas. När samarbetssamtalen genomfördes efter att en domstolsprocess inletts kunde 56 procent av föräldrarna enas.

I början på 1990-talet konstaterade regeringen att det råder en stor enighet inom beteendevetenskapen om att det för ett barns utveckling är viktigt att barnet har en nära och god relation till båda föräldrarna även om dessa är i konflikt med varandra.

Regeringen ansåg att ett gemensamt föräldraansvar borde främjas och att utgångspunkten bör vara att regelsystemet får ett sådant innehåll att det så långt som möjligt främjar ett gemensamt föräldraansvar. Det bör därför utformas så att det i så stor utsträckning som möjligt banar väg för samförståndslösningar. Regeringen beslutade att alla kommuner skulle tillhandahålla samarbetssamtal.

Obligatoriskt erbjuda samarbetssamtal

Syftet med samarbetssamtalen var och är att föräldrarna ska få hjälp att bearbeta sina konflikter och i samförstånd söka lösningar för framtiden. Målet är att föräldrarna ska enas. Även om detta syfte inte kan uppnås bedömdes föräldrarna kunna få större förståelse för varandras synpunkter och lära sig hantera sina konflikter på ett sätt som så lite som möjligt går ut över barnen. Föräldrarnas behov av bearbetning av själva separationen lyftes inte längre fram som en del av samarbetssamtalen.

I socialtjänstlagen (2001:453), SoL infördes den 1 mars 1991 en bestämmelse som innebar att kommunerna skulle sörja för att föräldrar kunde erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor om vårdnad och umgänge. I föräldrabalken, FB infördes samtidigt en möjlighet för rätten att besluta om samarbetssamtal när en process om vårdnad och umgänge inletts.

Socialstyrelsens utvärderingar

Socialstyrelsen gjorde på uppdrag av och i samråd med Vårdnadstvistutredningen två utvärderingar av kommunernas arbete med samarbetssamtal.

En bra insats men ökad tillgänglighet och kvalitet behövs

Utvärderingen visade bl.a. att samarbetssamtal var en bra insats i det korta perspektivet. Däremot gick det inte att dra några säkra slutsatser om det var en bra metod för att förhindra vårdnadskonflikter på lång sikt. Vårdnadstvistutredningen gjorde också intervjuer med domare, advokater och handläggare av samarbetssamtal vid socialförvaltningar. Undersökningarna visade att samarbetssamtal var ett bra instrument för att lösa vårdnadskonflikter. Utvärderingen visade också att åtgärden var förebyggande och nyttjades av många föräldrar i samband med en tvist om vårdnad och umgänge. Samtalen hade lett till att föräldrar i allt större utsträckning kom överens. Ju tidigare samtalen kom tillstånd desto större var föräldrarnas möjligheter att nå en överenskommelse. Samarbetssamtalen var samhällsekonomiskt lönsamma. För att tillgängligheten och samarbetssamtalens kvalitet skulle öka behövde vissa åtgärder vidtas, bl.a. informationsåtgärder och metodutveckling.

Tvång att delta i samarbetssamtal övervägs

Frågan om att, liksom i Norge, göra samarbetssamtalen obligatoriska övervägdes också. Eftersom det inte alltid kan anses lämpligt med samarbetssamtal bedömde utredaren att det i så fall skulle krävas en rad undantagsbestämmelser. Ett annat skäl för att inte införa ett obligatorium var att kommunernas resurser skulle behöva ökas i en omfattning som var svår att överblicka. Utredningen föreslog att en erinran om samarbetssamtal skulle göras i föräldrabalken. Syftet var främst en uppmaning till advokater och övriga juridiska biträden att inte väcka talan i dessa frågor innan föräldrarna gjort försök att nå samförståndslösningar.

Kompetens, metodutveckling och barns delaktighet lyfts fram – inga lagändringar

I regeringens proposition 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge, lyftes vikten av att utveckla metoder för samarbetssamtal återigen fram men också hur barnen skulle informeras och få möjlighet att komma till tals inom ramen för samarbetssamtalen. Några lagändringar ansågs inte nödvändiga när det gällde tillgänglighet, kompetens och kvalitet. Regeringen ansåg det viktigt att väntetiderna var korta, att samtalsledarna hade den särskilda kompetens som krävs i dessa ärenden samt att samtalsledarna fick möjlighet att praktisera samarbetssamtal med en viss regelbundenhet. Om underlaget i kommunen inte var tillräckligt för detta föreslogs flera kommuner samarbeta i frågan.

I regeringens proposition 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge, lyftes vikten av att utveckla metoder för samarbetssamtal återigen fram men också hur barnen skulle informeras och få möjlighet att komma till tals inom ramen för samarbetssamtalen. Några lagändringar ansågs inte nödvändiga när det gällde tillgänglighet, kompetens och kvalitet. Regeringen ansåg det viktigt att väntetiderna var korta, att samtalsledarna hade den särskilda kompetens som krävs i dessa ärenden samt att samtalsledarna fick möjlighet att praktisera samarbetssamtal med en viss regelbundenhet. Om underlaget i kommunen inte var tillräckligt för detta föreslogs flera kommuner samarbeta i frågan.

Barns rätt att komma till tals diskuterades alltmer. En särskild fråga som 2002 års vårdnadskommitté resonerade om, var barnets delaktighet i samarbetssamtal. Kommittén föreslog att huvudregeln skulle vara att samtal med barnet äger rum någon eller några gånger i samband med att föräldrarna genomgår samarbetssamtal. Endast om det bedömdes olämpligt att barnsamtal ägde rum skulle det komma i fråga att inte hålla sådana. Någon ändring i lagstiftningen föreslogs inte utan ansvaret för att bedöma om samtal med barnet skulle ske lades på samtalsledaren. Det förändrade förhållningssättet bedömdes Socialstyrelsen kunna reglera genom allmänna råd. Samtalen ansågs ge barnet en möjlighet att berätta hur det känner sig när föräldrarna är i konflikt. Barnsamtalet gav också socialtjänsten möjlighet att fånga upp ett barn som mår dåligt. Barnet skulle inte behöva känna sig pressat och ansvaret för föräldrarnas överenskommelse skulle inte läggas på barnet. Barnet ansågs dock behöva få en möjlighet att komma till tals och få information om vad olika alternativ kan innebära.

Samarbetssamtal i tidigt skede och uppföljning av resultatet

Samarbetssamtal i tidigt skede ansågs viktigt och för att underlätta för föräldrarna ansågs det nödvändigt att socialtjänsten var aktiv och att föräldrarna så snart som möjligt erbjöds samarbetssamtal. Uppföljningssamtal skulle alltid erbjudas om det inte bedömdes olämpligt eller obehövligt. Det bedömdes också angeläget att föräldrarna uppmärksammades på möjligheten att sluta tidsbegränsade avtal.

Ytterligare lagreglering om barns delaktighet ansågs inte nödvändig

Regeringens utgångspunkt var att hänsyn ska tas till barnets vilja inte enbart vid domstolars bedömning utan även generellt vid nämndens hantering av frågor om vårdnad, boende och umgänge även om någon uttrycklig reglering inte finns. Någon ytterligare lagreglering bedömdes inte behövas. Däremot ansågs behovet av utbildning och annat stöd till dem som handlägger dessa frågor viktigt.

Skyldighet för domstolen att verka för samförståndslösningar

Regeringen föreslog att en generell skyldighet skulle införas i domstolen att, om det är lämpligt, verka för samförståndslösningar. Domstolen föreslogs också kunna uppdra åt en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning. Av propositionen framgår att medlare bör utses framför allt i situationer där samarbetssamtal har förekommit – antingen före rättegången eller efter beslut av domstolen – men föräldrarna trots detta inte lyckats nå en överenskommelse.

2006 års vårdnadsreform

Kommittén konstaterade att även om någon uttrycklig reglering inte fanns i frågan om barnets vilja vid socialnämnders samarbetssamtal mellan föräldrarna är utgångspunkten att hänsyn ska tas till barnets vilja även vid samarbetssamtal. Vidare ansågs att samarbetssamtalen visserligen i första hand är ett sätt för föräldrarna att gemensamt och i samråd enas om vårdnadsfrågorna. Men kommittén framhöll också att barnet, om det inte är olämpligt, på något stadium bör komma med i samtalen. Som regel bör detta ske när föräldrarna har börjat samarbeta och kan föra konkreta diskussioner i tvistefrågorna.

Den kartläggning som Socialstyrelsen och Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) genomförde på uppdrag av regeringen visade bland annat att samarbetssamtal hjälper en stor grupp föräldrar att nå samförståndslösningar och att domstolsprocesser undviks. Den visar också att många föräldrar ser ett behov av ytterligare stöd både för sig och barnet och att många föräldrar var oroliga och i psykisk obalans före samarbetssamtalen och att även en del barn var det. Kartläggningen visar också att samarbetsförmågan ökar och konfliktnivån oftast sjunker efter samarbetssamtalen. Men den visar också att barn sällan kommer till tals i samband med samarbetssamtal.

Enligt undersökningen har flertalet samtalsledare socionom- eller annan högskoleutbildning men mindre än hälften har en längre vidareutbildning och nästan hälften saknar utbildning för att arbeta med samarbetssamtal. Ett stort antal samarbetssamtalsledare saknar utbildning i kris- och konflikthantering, barns behov och metoder för att samtala med barn.

En fjärdedel av kommunerna gör sällan någon inventering för att ta reda på om det är lämpligt med samarbetssamtal och samtalsledarna i flertalet kommuner använder inte specifika modeller, metoder, verktyg eller bedömningsinstrument under samtalen. Undersökningen visar också att effekten av samtalen sällan följs upp av kommunen.

Skyldigheten för domstol att verka för samförståndslösningar

Skyldigheten att verka för samförståndslösningar i vårdnadsmål skärptes år 2011. Numera gäller att tingsrätten bör kunna låta bli att väcka frågan om samförståndslösning bara om det finns konkreta skäl som talar mot att detta är lämpligt. År 2011 lagreglerades även hovrättens möjlighet att verka för en samförståndslösning. Hovrätten bör verka för att föräldrar når en samförståndslösning, om det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter (50 kap. 11 § RB). Domstolen kan arbeta på olika sätt för att få parter att komma överens. Utöver att domare på egen hand försöker få parter att komma överens kan rätten besluta om samarbetssamtal eller utse medlare.

En särskild utredare utvärderade 2006 års vårdnadsreform

Resultatet presenterades i Se barnet, SOU 2017:6. En av utredningens huvuduppgifter var att utvärdera 2006 års vårdnadsreform och undersöka hur reglerna i praktiken hade fungerat och om syftet med reformen – att stärka barnrättsperspektivet – hade uppnåtts. En annan huvuduppgift var att kartlägga och analysera orsakerna till ökningen av antalet vårdnadsmål. I uppdraget ingick också att ta ställning till bland annat, hur föräldrars möjligheter att nå en samförståndslösning i mål om vårdnad, boende och umgänge kan utvecklas och förbättras och hur barnets rätt att komma till tals kan stärkas.

Samförståndslösningar

Utredningen föreslår att det införs ett krav på att föräldrar som huvudregel ska ha deltagit i informationssamtal innan de i domstol framställer ett tvistigt yrkande om vårdnad, boende eller umgänge och att kommunerna, inom ramen för socialtjänstens verksamhet, ska ansvara för dessa samtal. Samtalen föreslås vara kostnadsfria bland annat innehålla information om domstolsprocessen och hur barn påverkas av den, möjlighet till samarbetssamtal och avtalsskrivning samt vilka möjligheter som finns till annan hjälp.

Barns rätt att komma till tals

Utredningen föreslår att en ny bestämmelse om barnets rätt att komma till tals och få information i frågor om vårdnad, boende och umgänge införs i föräldrabalken samt att barn ska ha rätt att uttrycka sina åsikter och sin inställning i frågor om vårdnad, boende och umgänge vid samtal med företrädare för socialnämnden även om vårdnadshavarna motsätter sig detta.

Ett stärkt barnrättsperspektiv

Regeringen lämnar bland annat förslag på ändringar som syftar till att stärka barnrättsperspektivet i vårdnadsprocessen. Föräldrar som överväger att inleda en tvist om vårdnad, boende och umgänge behöver få tidig information om den hjälp och det stöd som finns för att nå samförståndslösningar.En ny lag om informationssamtal träder i kraft den 1 januari 2022.

Regeringen föreslår också att barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Alltså inte som idag att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut. Vidare föreslås att barnets rätt till information och att komma till tals i förfarandet ska lyftas fram och tydliggöras och att fler och yngre barn ska ges möjlighet få information och komma till tals. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 2021.