Att bli avvisad

Ett nej till att ha kontakt kan bero på känslor av skuld, skam och rädsla för vad ett möte skulle kunna innebära. Att kontaktas av ett barn som man lämnat kan påminna om hur det var då barnets lämnades. Det kan vara så smärtsamt att kontakt känns omöjlig. En vanlig första reaktion är rädsla för att den adopterade ska vara arg för att han/hon blivit lämnad.

För en del biologiska föräldrar är det omöjligt att ha kontakt för att deras nuvarande familj inte känner till adoptionen.

Med tiden kan känslor eller förhållanden förändras. Ett första nej kan övergå till en önskan om kontakt. Ibland sker det inte och man får då finna ett sätt att leva med att de personer man sökt inte vill ha kontakt.

Att som adopterad bli avvisad av dem som man redan lämnats av en gång tidigare kan vara mycket smärtsamt. På ett känslomässigt plan kan det påminna om när man var liten och blev lämnad. Då kan det vara viktigt att påminna sig själv om att man som vuxen kan ta hand om sig själv. Ett avvisande kan väcka känslor av ensamhet och övergivenhet. Det kan bli lättare att bära dessa känslor om man pratar med familj, vänner och/eller professionella.