Barnäktenskap och tvångsäktenskap

Barnäktenskap är i praktiken en form av slaveri och strider mot barnens rätt till god och hälsosam uppväxt, fri från våld och förtryck. Barnäktenskap är ofta förenat med fysisk och psykisk ohälsa. Barn som tvingas gifta sig tvingas ofta att sluta skolan, de isoleras ofta från familj och vänner och utsätts regelbundet för sexuellt våld. Barn som blir gravida och föder barn när de själva är barn, är förenat med livsfara, både för mamman och för barnet.

Barnäktenskap är ett globalt problem som även finns i Sverige. 2015 upptäckte Migrationsverket 132 fall av barnäktenskap hos ensamkommande barn. Majoriteten av dessa barn var flickor, endast tre var pojkar. Mörkertalet tros dock vara stort bland ensamkommande barn. Det finns även barn som har växt upp i Sverige som har blivit eller riskerar att giftas bort. Personer med intellektuell funktionsnedsättning riskerar i hög grad att bli bortgifta, vilket gäller både barn och vuxna över 18 år. Många barn saknas, då de inte kommer tillbaka till skolan igen efter sommarlovet.

Vad säger lagen?

Från den 1 juli 2014 finns bestämmelser som stärker skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Brottet äktenskapstvång regleras i 4 kap. 4 c § BrB och brottet vilseledande till tvångsäktenskapsresa regleras i
4 kap. 4 d § BrB. Det är möjligt att bli dömd för äktenskapstvång om en person har tvingat eller utnyttjat en annan person i utsatt position på så sätt att den andra personen ingår ett äktenskap. Brottet kan bestraffas med fängelse i upp till fyra år. Vilseledande till äktenskapsresa innebär att en person övertalar en annan person att resa till ett annat land i syfte att personen ska utsättas för äktenskapsbrott eller barnäktenskapsbrott. Brottet kan ge fängelse i upp till två år.

Sedan den 1 juli 2016 är även försök, förberedelse eller stämpling till äktenskapstvång kriminaliserat i
4 kap. 10 § BrB och innebär att en person. I det här avseendet innebär stämpling att man förmår någon annan att genomföra brottet.

Den 1 juli 2020 utökades lagstiftningen till att även omfatta barnäktenskapsbrott. Barnäktenskapsbrottet liknar till stora delar brottet äktenskapstvång, med skillnaden att det inte behöver ha förekommit något olaga tvång, eller utnyttjande av offrets utsatta situation, för att döma för barnäktenskapsbrott. Det är tillräckligt att brottet har begåtts mot ett barn. Den nya bestämmelsen innebär också att den som gifter sig med ett barn kan straffas. Brottet kan ge fängelse i upp till fyra år.

Barnäktenskapsbrottet infördes samtidigt som en särskild straffskärpningsgrund (29 kap 2 § p.10 BrB) som innebär att det ses som en försvårande omständighet vid val av påföljd om brottet som begåtts har utövats med ett hedersmotiv.

Samtidigt som det lagstiftades om barnäktenskapsbrott infördes också ett utreseförbud som ska skydda barn från att föras utomlands för att ingå barnäktenskap eller könsstympas. Utreseförbudet regleras i 31 a-b §§ lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och innebär att förvaltningsrätten efter ansökan från socialnämnd har rätt att meddela utreseförbud om det finns stor risk för att en person under 18 år ska lämna Sverige för att ingå äktenskap eller könsstympas. Att bryta mot utreseförbudet kan innebära upp till två års fängelse.

Det förtjänar även att nämnas att det, den 1 januari 2019, genomfördes en ändring i 1 kap. 8 a p.1 lag (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Ändringen innebär att äktenskap som ingåtts utomlands inte erkänns i Sverige om någon av de inblandade varit under 18 år när giftermål ingicks. Förbudet mot att erkänna sådana äktenskap gäller även om parterna inte haft någon anknytning till Sverige när äktenskapet ingicks. Det har ingen betydelse hur gamla parterna är vid den tidpunkt då Sverige prövar erkännandet av äktenskapet. Undantag från förbudet kan göras om det finns synnerliga skäl, men aldrig om någon av parterna fortfarande är under 18 år.