Barnrättsliga utgångspunkter
utifrån FN:s konvention om barns
rättigheter

Syftet med informationssamtalet är att skona barn från föräldrars tvister och att föräldrarna i ett tidigt skede ska hitta den lösning som är bäst för barnet. Informationen som lämnas i informationssamtal riktar sig till föräldrar och samtalet i sig ska inte omedelbart påverka barnets situation. Av 6 kap. 2 b § föräldrabalken framgår att barnet ska få information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Om ett barn eller en eller båda vårdnadshavarna begär att barnet ska få information eller komma till tals inom ramen för ett informationssamtal, bör socialnämnden erbjuda barnet en tid för samtal. Informationen till barnet bör anpassas till dess individuella förutsättningar.

Barnkonventionen antogs den 20 november 1989 av FN:s generalförsamling. Syftet med konventionen är att stärka barnets rättigheter och den utgör ett komplement till övriga mänskliga rättigheter som gäller för barn och vuxna. Konventionen trädde i kraft den 2 september 1990 sedan den ratificerats av 20 stater. Sverige var en av dessa stater.

Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den. Rättigheterna i barnkonventionen gäller alla under 18 år eller den myndighetsålder som gäller i landet.

Alla länder som har skrivit under barnkonventionen är ansvariga för att barn också har tillgång till rättigheterna i den. För att kontrollera att länderna följer barnkonvention finns barnrättskommittén, som består av 18 oberoende experter. Vart femte år rapporterar länderna till kommittén. Tillbaka får de rekommendationer för hur de kan förbättra sitt arbete för barns rättigheter. Civilsamhället, som ideella föreningar och nätverk, lämnar också in rapporter till kommittén för att komplettera bilden av hur länderna följer barnkonventionen. I Sverige är det regeringen som har ansvaret för rapporteringen till barnrättskommittén. Barnrättskommitténs rekommendationer och allmänna kommentarer har dock inte folkrättslig status som rättskälla och är inte heller juridiskt bindande för konventionsstaterna.

Barnombudsmannen som är en statlig myndighet sedan 1993 bevakar hur barnkonventionen efterlevs i samhället och driver på genomförandet i kommuner, regioner och myndigheter. Barnombudsmannen ska uppmärksamma brister i tillämpningen av barnkonventionen och föreslå förändringar i lagar och förordningar. Varje år lämnar Barnombudsmannen en rapport till regeringen.

Sedan den 1 januari 2020 är barnkonventionen svensk lag. Barnkonventionen som lag innebär att hårdare krav ställs på socialtjänsten och andra myndigheter att tillämpa konventionen i sina bedömningar och beslutsunderlag.

Barnkonventionen innehåller 54 artiklar som fastslår att alla barn upp till 18 års ålder har samma rättigheter. Artikel 2, 3, 6 och 12 kallas för de fyra grundprinciperna. Övriga artiklar ska tolkas i ljuset av de fyra grundprinciperna. De fyra grundprinciperna ska alltid finnas med i arbetet med barns rättigheter.

Nedanstående artiklar kompletteras vid behov av de så kallade allmänna kommentarer om hur olika artiklar och teman i barnkonventionen kan tolkas. Det är FN:s kommitté för barnets rättigheter, barnrättskommittén som publicerar de allmänna kommentarerna. Kommentarerna är som tidigare nämnts inte juridiskt bindande för konventionsstaterna, men de syftar till att ge ett viktigt stöd och viss vägledning vid tolkning och tillämpning av konventionsåtaganden i Sverige. Hittills har barnrättskommittén publicerat 25 allmänna kommentarer som finns publicerade på Barnombudsmannens hemsida. Några artiklar nedan kompletteras även med tillägg från föräldrabalken (FB).

Artikel 2 - Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras

1. Konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i barnkonventionen utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionsnedsättning eller börd eller ställning i övrigt.
2. Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.

Artikel 3 - Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa

1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har juridiskt ansvar för barnet, och ska för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder.
3. Konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för omvårdnad eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn.

Föräldrabalken
Av föräldrabalken framgår att barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge (6 kap. 2 a § FB). Formuleringen är något skarpare än barnkonventionens uttryck, i första hand/i främsta rummet.

När en bedömning av vad som är det bästa för barnet görs i föräldrabalken ska det fästas avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp, att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (6 kap. 2 a § FB).

I denna bestämmelse markeras att barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Det innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa, till exempel rättvisa mellan föräldrarna eller en förälders behov av kontakt med barnet. Även om annan hänsyn kan finnas med i övervägandena, är det barnets bästa som slutligen ska vara bestämmande för beslutet. Det gäller såväl för domstolens avgörande som för socialnämndens beslut att godkänna eller inte godkänna ett avtal som föräldrarna träffat om vårdnad, boende eller umgänge.

Artikel 6 - Barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling

1. Konventionsstaterna erkänner varje barns inneboende rätt till livet.
2. Konventionsstaterna ska till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Allmänna kommentarer
Barnrättskommittén tolkar ”hälsa och utveckling” i ett bredare perspektiv än att enbart begränsa de till bestämmelser som definieras i artikel 6 (rätten till liv, överlevnad och utveckling) och artikel 24 (rätten till hälsa) i konventionen. Ett syfte med denna allmänna kommentar är att identifiera vilka grundläggande mänskliga rättigheter som behöver främjas och skyddas för att ungdomar ska få åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa, utvecklas på ett balanserat sätt och vara tillräckligt förberedda på att gå in i vuxenlivet och anta en konstruktiv roll i sina samhällsgemenskaper och i samhället i stort. Denna allmänna kommentar bör läsas tillsammans med konventionen och dess två fakultativa protokoll som handel med barn, barnpornografi och barnprostitution samt om barn i väpnade konflikter, och även andra relevanta internationella normer och standarder för mänskliga rättigheter.

Artikel 12 - Barns rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.

1. Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
2. För detta ändamål ska barnet, i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet, särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler.

Allmänna kommentarer
Barnrättskommittén pekar på att konventionsstaterna är skyldiga att säkerställa att rätten att uttrycka sina åsikter genomförs för barn som har svårt att föra fram sina åsikter. Kommittén uttalar till exempel att barn som har en funktionsnedsättning ska förses med de kommunikationsverktyg som behövs för att dessa barn lättare ska kunna uttrycka sina åsikter, och göra det möjligt för barnen att använda dessa verktyg. Ansträngningar måste också göras i konventionsstaterna för att erkänna rätten att uttrycka åsikter för barn som tillhör minoritetsgrupper och ursprungsbefolkningar, flyktingbarn och andra barn som inte talar majoritetsspråket.

Föräldrabalken
En ny bestämmelse har införts i 6 kap. 2 b § FB som tydliggör barnets rätt att komma till tals och även få information i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Barnets rätt att komma till tals förutsätter att barnet får relevant information. Informationen ska inte enbart omfatta faktauppgifter om varför samtalet ska hållas och hur samtalet kommer att genomföras utan även information om vilken betydelse åsikten kan få för exempelvis en utredares förslag till beslut och utgången i ett vårdnadsmål. Bestämmelsen gäller både socialtjänstens hantering av frågorna och domstolens handläggning av mål och ärenden samt medlingsförfaranden enligt 6 kap. 18 a § föräldrabalken.

Barnets rätt till information är en viktig del för att kunna göra sig en egen åsikt. Värt att notera är att denna rättighet inte innebär en skyldighet för barnet att medverka. Det är dessutom av stor vikt för barnet att återkoppling sker efter att beslut har fattats.

Ovanstående fyra grundprinciper och nedanstående artiklar bedöms särskilt beröra innehållet i kunskapsstödet som genomsyras av ett barnrätts-, funktionshinders-, jämställdhets- och hbtqi-perspektiv. Artiklar kompletteras även i detta avsnitt vid behov med allmänna kommentarer.

Artikel 9 - Barn ska inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa.

1. Konventionsstaterna ska säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig prövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, bedömer att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnet bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t.ex. vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas om var barnet ska bo.

2. Vid förfaranden enligt punkt 1 i denna artikel ska alla berörda parter beredas möjlighet att delta i förfarandet och att lägga fram sina synpunkter.

3.Konventionsstaterna ska respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

4. Då ett sådant åtskiljande är följden av åtgärder som en konventionsstat tagit initiativet till, t.ex. frihetsberövande, fängslande, förvisning, utvisning eller dödsfall (inklusive dödsfall oavsett orsak medan personen är frihetsberövad) som rör den ena av eller båda föräldrarna eller barnet, ska den konventionsstaten på begäran ge föräldrarna, barnet eller, där så är lämpligt, någon annan medlem av familjen väsentliga upplysningar om var den eller de frånvarande familjemedlemmarna vistas, såvida inte lämnandet av upplysningarna skulle vara till skada för barnet. Konventionsstaterna ska vidare säkerställa att framställandet av en sådan begäran inte i sig medför negativa följder för den eller de personer som berörs.

Artikel 18 – Barnets föräldrar eller vårdnadshavare, har gemensamt huvudansvar för barnets uppfostran och utveckling med statens stöd.

1. Konventionsstaterna ska göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Dessa ska låta sig vägledas av vad som bedöms vara barnets bästa.
2. För att garantera och främja de rättigheter som anges i denna konvention ska konventionsstaterna ge lämpligt stöd till föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran och säkerställa utvecklingen av institutioner, inrättningar och tjänster för omvårdnad av barn.
3. Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barn till förvärvsarbetande föräldrar har rätt att åtnjuta en barnomsorg som de är berättigade till.

Artikel 19 - Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp.

1. Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder, administrativa, sociala och utbildningsmässiga åtgärder för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavarens eller annan persons vård.

2. Sådana skyddsåtgärder bör, där så är lämpligt, innefatta effektiva förfaranden för såväl upprättandet av sociala program som syftar till att ge barnet och de personer som har hand om barnet nödvändigt stöd, som för andra former av förebyggande och för identifiering, rapportering, remittering, undersökning, behandling och uppföljning av fall av ovan beskrivna sätt att behandla barn illa och, där så är lämpligt, förfaranden för rättsligt ingripande.

Allmänna kommentarer
Effektiva förfaranden för rapportering bör enligt artikel 19.2 bland annat vara en del av de skyddsåtgärder som en konventionsstat ska vidta för att skydda ett barn mot alla former av våld. Någon närmare definition av vad som avses med begreppet ges inte. Viss vägledning ges dock av barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 13. För rapportering om våld rekommenderar barnrättskommittén starkt att alla konventionsstater tar fram stödmekanismer för barn, deras företrädare och andra. Det kan till exempel handla om avgiftsfria hjälptelefonlinjer dygnet runt, samt annan informations- och kommunikationsteknik. Informationen ska kunna lämnas i förtroende, och stödmekanismerna ska vara säkra och göras allmänt kända.

I att inrätta rapporteringsmekanismer ingår: a) att tillhandahålla lämplig information för att underlätta anmälan, b) deltagande i utredningar och domstolsförhandlingar, c) att ta fram lämpliga procedurer för olika omständigheter och göra dessa allmänt kända för barn och allmänhet, d) att inrätta relaterade stödtjänster till barn och familjer, e) att utbilda och ge kontinuerligt stöd till personal för att ta emot och vidarebefordra informationen som mottas genom rapporteringssystemen.

Rapporteringsmekanismer måste vara knutna till, och framstå som, hjälpinriktade tjänster som erbjuder folkhälsostöd och socialt stöd, i stället för att utlösa åtgärder som främst är bestraffande. Barnets rätt att bli hörd och få sina åsikter tagna på allvar måste respekteras. I varje land ska rapportering av fall av, misstanke om, eller risk för våld krävas åtminstone av yrkesutövare som arbetar direkt med barn. När anmälningar görs i god tro måste det finnas förfaranden för att säkerställa att yrkesutövaren som anmäler skyddas.