Föräldrar som särskilt behöver uppmärksammas

MFoF erfar utifrån tidigare kartläggningar att insatser till föräldrar med kognitiva svårigheter ibland missriktas. Insatser till föräldrar har idag ofta en behandlande eller rehabiliterande utgångspunkt snarare än en habiliterande. En rehabiliterande utgångspunkt innebär en förväntan om att insatserna ska förändra eller höja individens förmåga. För en förälder med kognitiva svårigheter finns det många gånger ett behov av habiliterande och kompensatoriska insatser vid sidan av föräldrastödsprogram. Kompensatoriska insatserna kan behövas genom hela barnets uppväxt.

MFoF har uppmärksammat att föräldraskapsstödjande behandlingsinsatser till gruppen blir kortvariga. Behandling till föräldrarna ersätts därför av insatser riktade direkt till barnet. Vanligt förekommande insatser är förlängd tid på fritidshem, kontaktperson, kontaktfamilj eller placering utanför hemmet. Samtidigt visar forskning att många föräldrar skulle klara att svara upp på kravet som samhället ställer på ett föräldraskap om de fick rätt typ av stöd under tillräckligt lång tid.

Det är viktigt att den föräldraskapsstödjande aktören har tillräcklig kompetens för att bedöma vilka färdigheter hos föräldern som är föränderliga och vilka som inte är det och som därmed kräver kompenserande insatser. Med sådan kompetens ökar förutsättningar för mer ändamålsenliga insatser till gruppen.

MFoF ser ett antal särskilda utmaningar när det gäller föräldrar som migrerat. Det är inte ovanligt att familjebilden bland migrerade familjer i utsatta områdena präglas av relativt stora familjer. Mödrarna ansvarar ofta ensamma för hemmets skötsel och för barnens omvårdnad. Fäderna arbetar vanligtvis både dag- och kvällstid alternativt studerar på dagen och arbetar på kvällen. Det är heller inte ovanligt att föräldrarna i samband med migrationen har förlorat tillgången till det sociala nätverket i form av far- och morföräldrar och annan släkt.

På gruppnivå är det inte självklart för migrerande föräldrar att vända sig utanför familjen för att få stöd och hjälp. Tilltron till myndigheter och andra samhällsaktörer är ofta låg. I vissa kulturer finns överhuvudtaget inte begreppen psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning, vilket gör att föräldrarna heller inte söker stöd för sådana problem. De särskilda omständigheterna i utsatta områden påverkar också migrerade föräldrars förutsättningar att ta del av det föräldraskapsstöd som samhället erbjuder. Insatser för normbrytande beteende behöver vid behov kompletteras med insatser som stödjer föräldrarna, så att de ges möjlighet att vara delaktiga i den behandling som barnet ingår i.

Det finns inte många ingångar till främjande och förebyggande stöd till föräldrar i asylprocess. Asylsökande föräldrar har ofta bara tillgång mödravård, akut tandvård samt vård som inte kan vänta. Vid långa asylprocesser innebär den bristande tillgången till stöd att barnets nuvarande och framtida förutsättningar i hemmet, i skolan och på fritiden påverkas. Det är inte ovanligt att föräldrarna i samband med migrationen också har förlorat tillgången till det sociala nätverket i form av far- och morföräldrar och annan släkt. När föräldrar saknar tillgång till stöd och samtidigt har begränsade förutsättningar att ”gå i takt” med sina barn finns risk att föräldrar och barn förlorar sina roller och dysfunktionella strukturer skapas i familjen och i dess närmiljö.

Från MFoF:s horisont är Migrationsverkets samhällsintroduktion till asylsökande en tidig och ändamålsenlig arena för information och dialog om föräldraskap i allmänhet samt specifikt om föräldraskap under en asylprocess. Länsstyrelserna erbjuder också information till asylsökande och nyanlända på tio olika språk, på webbplatsen Informationssverige.se Länk till annan webbplats..

Då barnets acklimatisering till Sverige är en process är MFoF:s bedömning att föräldrarnas behov av stöd kommer att förändras över tid. Information och dialog om föräldraskap och föräldrarollen bör därför ges kontinuerligt under hela asylprocessen.

Varje år placeras cirka 30 000 barn och ungdomar utanför hemmet. Den vanligaste placeringsformen är familjehem. Placeringar sker enligt Socialtjänstlagen (SoL) och Lag om vård av unga (LVU) utifrån behov av stöd och behandling för barnets eget beteende såväl som för skydd från föräldrarna för barnet/den unge. Ungdomar kan även placeras med stöd av Lag om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU).

Socialstyrelsen är tydlig med att socialnämnderna är skyldiga att lämna vårdnadshavare och föräldrar råd, stöd och annan hjälp som de behöver. Skyldigheten gäller när barnet/den unge placeras utanför hemmet och stödet ska utgå från barnets behov. Stödet kan se olika ut och exempelvis innebära information, krishantering, samtalsstöd och föräldraskapsstödjande insatser. Det kan också innebära hjälp vid umgänge, i kommunikation med barnet och stöd till den som vårdar barnet.

Förälder på avstånd Länk till annan webbplats. är ett forsknings- och utvecklingsprojekt som bedrivits under tre år. I detta understryks att socialtjänsten behöver hitta sätt att systematiskt utforska vilka stödbehov som föräldrar har och vilka som kan möta detta. Det är viktigt att inte utgå från att det nödvändigtvis är barnets socialsekreterare som ska stötta föräldern, utan att se vilka andra professionella som redan har en etablerad kontakt med föräldern liksom vilka resurser som finns i det sociala nätverket.

När föräldrar lever ett destruktivt liv ska stödet till föräldrarna ska ges i syfte att avlasta barnets oro och ansvar för sina föräldrar. När barnen ska flytta hem igen ska stöd ges i förberedande syfte, till både barnet och till föräldrarna. Det kan också behövas stöd- och behandlingsinsatser till övriga i familjen för att de förändringar som behandlingen förväntas medföra ska kunna vidmakthållas när barnet eller den unge flyttar tillbaka till hemmet. Socialtjänsten har en viktig roll för att få till stånd ett samarbete kring barnet.