Vad en domstolsprocess kan åstadkomma?

Om föräldrarna inte kan enas om barnets vårdnad, boende eller umgänge kan de vända sig till domstolen för ett avgörande. Frågorna tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist (6 kap. 17 § första stycket föräldrabalken, FB). Om det inte finns någon behörig domstol tas målet upp av Stockholms tingsrätt (6 kap. 17 § tredje stycket FB).

Om det förekommer skyddade personuppgifter i ett mål eller ett ärende, det vill säga om det kan antas att sekretess gäller för de uppgifter som behövs för att avgöra var barnet har sin hemvist, får frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp även av rätten i den ort där någon av föräldrarna har sin hemvist (jfr 6 kap. 17 § andra stycket FB).

Om även föräldrarna har skyddade personuppgifter får också Stockholms tingsrätt ta upp frågan. Detsamma gäller om det kan antas att sekretess gäller för de uppgifter som behövs för att avgöra barnets och en förälders hemvist om den andra föräldern saknar hemvist i landet (jfr 6 kap. 17 § andra stycket FB).

Även om bestämmelserna anger ytterligare behöriga forum utesluter det inte att ett ordinarie forum väljs. Bestämmelserna är alltså fakultativa på så sätt att en förälder, trots att det kan antas att sekretess gäller för aktuella personuppgifter, kan välja att lämna in en ansökan vid rätten i den ort där barnet har sin hemvist, om föräldern känner till denna. På motsvarande sätt är det, när båda föräldrarna har skyddade personuppgifter, möjligt för en part att vända sig till tingsrätten i den ort där någon av dem har hemvist, i stället för att använda sig av Stockholms tingsrätt.

I likhet med den grundläggande regleringen i första stycket är bestämmelserna dispositiva. Domstolen ska alltså pröva sin behörighet endast efter invändning från svaranden eller när svaranden har uteblivit från ett sammanträde eller underlåtit att ge in ett svaromål.

Genom stämningsansökan inleds processen i domstol. Av 42 kap. 1 § rättegångsbalken, RB framgår att den som vill inleda en rättegång ska skriftligen ansöka om stämning hos rätten. Stämningsansökan är en handling som i korthet innehåller vad en part/förälder önskar att domstolen ska döma i den uppkomna tvisten. Den som skickar in ansökan om stämning och begär att domstolen ska döma på ett särskilt sätt kallas för käranden. Den som stämningsansökan riktas mot, alltså den andra parten/föräldern i målet, kallas för svaranden.

Av 42 kap 2 § 1-4 punkterna RB framgår vad en ansökan om stämning ska innehålla. Av ansökan ska ett bestämt yrkande framgå, det vill säga vad vill föräldern ha avgjort av domstolen, en redogörelse för de omständigheter som åberopas som grund för detta yrkande, uppgifter om de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis samt uppgifter om sådana omständigheter som gör rätten behörig (se även 33 kap. 1 § RB). Om målet kan tas upp till prövning utfärdar domstolen stämning och svaranden får möjlighet att besvara käromålet (jfr 42 kap. 5 § RB).

Om stämning har utfärdats ska förberedelse äga rum (42 kap. 6 § första stycket RB). Under förberedelsen deltar en domare och en notarie/protokollförare. Förberedelsen kan ske skriftligt och/eller muntligt (42 kap 9 § RB). Under förberedelsen av ett tvistemål brukar tingsrätten kalla föräldrarna till ett möte, det vill säga en muntlig förberedelse. Syftet med den muntliga förberedelsen är att alla inblandande ska få klart för sig vad tvisten handlar om och vilka ståndpunkter parterna har. Under förberedelsen går domaren tillsammans med föräldrarna och deras eventuella ombud igenom föräldrarnas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som föräldrarna vill lägga till grund för sin talan. Vidare undersöks vad parterna inte är överens om och vilka bevis de vill lägga fram samt om det är möjligt för föräldrarna att nå en samförståndslösning. Domaren tar också ställning till om det behövs ytterligare upplysningar eller utredning för att avgöra målet (42 kap. 6 § andra stycket 1-5 punkten RB).

Av 42 kap. 17 § första stycket RB framgår att rätten ska, om det inte är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter, verka för att parterna når en samförståndslösning. Det innebär att om föräldrarna inte lyckats komma överens inom ramen för samarbetssamtal eller medling har domstolen ett ansvar för att klarlägga om det finns förutsättningar för någon annan form av samförståndslösning. Det är nästan alltid bäst om det går att nå en samförståndslösning eftersom det normalt inte främjar barnet att det finns en konflikt mellan föräldrarna. Om en samförståndslösning nås är förutsättningarna för att den ska hålla på sikt betydligt större än om föräldrarna överlåter beslutsfrågan till någon annan. Domstolen ska därför verka för att parterna når en samförståndslösning när det kan antas vara bäst för barnet. När det gäller samförståndslösningar inom ramen för vårdnad, boende och umgängesfrågor gör rätten alltid en prövning av om överenskommelsen är till barnets bästa, innan beslut fattas (6 kap. 2 a § FB).

Domstolens beslut om yttrande m.m.
Under förberedelsen kan rätten besluta om samarbetssamtal (6 Kap. 18 § FB) eller medling (6 Kap. 18 a § FB) om det finns förutsättningar för att föräldrarna ska kunna hitta en gemensam lösning för barnet. Rätten kan också om ett interimistiskt beslut är aktuellt inhämta upplysningar från socialnämnden (6 kap. 20 § andra stycket FB) eller inhämta en utredning (6 kap. 19 § tredje stycket FB).

Samarbetssamtal kan begäras av föräldrar själva men rätten kan också uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal (6 kap. 18 § FB).

Domstolen kan, om det är motiverat, besluta om samarbetssamtal. En förutsättning för att domstolen ska kunna initiera samarbetssamtal är att föräldrarna inte motsätter sig samtal. Föräldrarna behöver inte samtycka – det räcker med att de inte är emot. Rättens beslut om samarbetssamtal kan enbart innehålla ett förordnande om samarbetssamtal. Det kan inte innehålla något direktiv om inriktningen av samtalet eftersom det saknas en uttrycklig regel som ger domstolen möjlighet att ge riktlinjer för samtalen. JO har mot bakgrund av det uttalat att det ligger närmast till hands att dra den slutsatsen att lagstiftaren inte avsett att domstolen ska kunna styra inriktningen på samtalen. Det finns även goda sakskäl mot att domstolen lämnar sådana direktiv. Sannolikheten för att samtalen leder till det önskade resultatet är antagligen större om samtalen är förutsättningslösa.

När domstolen förordnar om samarbetssamtal, eller när samtal redan inletts mellan parterna, kan beslutet förenas med att målet ska vila under viss tid (6 kap. 18 § tredje stycket FB). För att samtalen inte ska bli för utdragna i tiden, och därmed fördröja målets fortsatta handläggning, ska domstolen vid vilandeförklaringen bestämma en tid när målet ska tas upp på nytt. I regel bör inte ett mål förklaras vilande längre än tre till fyra månader. Om samtalen inte är slutförda när tiden gått ut, och fortsatta samtal kan antas vara till nytta, kan domstolen dock förlänga tidsfristen.

Socialnämndens ansvar

Kommunen är skyldig att se till att samtal kommer till stånd när domstolen beslutat om det. Men föräldrarna är inte skyldiga att delta.

Medlarens utbildning

Rätten kan också uppdra åt en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. Medlaren ska ha relevant utbildning och yrkeserfarenhet och vara lämplig för uppdraget (6 kap 18 a § första stycket FB). Detta innebär att medlaren måste ha god kunskap om barn, om familjerättslig lagstiftning och erfarenhet av tvister som rör barn. En medlare ska ha kunskap i att prata med barn och kunskap om hur våld och övergrepp inom familjen påverkar familjemedlemmarna. Normalt sett innebär det att medlare är familjerättssekreterare, advokater, beteendevetare, psykologer eller i vissa fall domare.[1]

Vad innebär medling

Att arbeta med familjemedling innebär att man i kontakt med föräldrarna hjälper dem att hitta konstruktiva överenskommelser runt de gemensamma barnen. Medlaren väljer lämpligt arbetssätt för att nå en samförståndslösning. Samtidigt har den som är berörd av föräldrarnas överenskommelse, dvs barnet, rätt att göra sin röst hörd inför viktiga beslut som berör barnet.

Det framgår av 6 kap. 2 b § FB att även en medlare ska se till att barnets rätt att komma till tals och rätt till information uppfylls inom medlingsförfarandet.

Rätten kan lämna närmare anvisningar till medlaren om vad som ska iakttas när uppdraget utförs (6 kap. 18 a § första stycket FB). Rätten beslutar om tid för uppdraget, normalt fyra veckor men tiden kan förlängas om det finns förutsättning för att nå en samförståndslösning (6 kap. 18 a § andra stycket FB). Efter slutfört uppdrag lämnas en medlingsrapport till rätten om resultat av medlingen.

Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad, boende eller umgänge, ska den ge socialnämnden tillfälle att lämna upplysningar. Bestämmelserna gäller både när föräldrarna är oeniga och när de är överens. Möjligheten att lämna upplysningar enligt 6 kap. 19 § andra stycket FB är avsedd som ett skydd för barnet, och avsikten är att socialnämnden ska reagera om föräldrarnas överenskommelse inte framstår som förenlig med barnets bästa. Nämnden ansvarar för att uppgiften tilldelas en handläggare och för att upplysningarna lämnas till rätten när dessa kan påverka rättens bedömning.

Socialnämndens ansvar

När socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar, bör uppgifter om barnet och föräldrarna alltid hämtas in från socialtjänstens register. Om socialnämnden har upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden skyldig att lämna dessa till domstolen (6 kap. 19 § andra stycket FB). Domstolen avgör om det är tillräckligt att socialnämnden fått tillfälle att lämna upplysningar eller om ytterligare utredning är nödvändig.

Innan rätten beslutar om vårdnad, boende eller umgänge för tiden intill dess att frågan slutligen har avgjorts genom dom eller beslut som vunnit laga kraft eller genom att föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts av nämnden, kan rätten inhämta upplysningar (så kallade snabbupplysningar) från nämnden (6 kap 20 § första och andra styckena FB).

Domstolen kan inhämta upplysningar från socialnämnden innan ett interimistiskt (tillfälligt) förordnande meddelas men är inte skyldig att göra det. En begäran om sådana upplysningar sker vanligen när frågorna om vårdnad m.m. är tvistiga, för att säkerställa att domstolen får tillgång till den information som kan vara av betydelse för beslutet. Något ytterligare beslutsunderlag har domstolen oftast inte tillgång till.[1] Innan domstolen meddelar ett interimistiskt beslut ska dock motparten få tillfälle att yttra sig (6 kap. 20 § andra stycket FB).

Domstolen får således fatta interimistiska beslut i mål om vårdnad, boende eller umgänge om det behövs. Eftersom det interimistiska beslutet gäller en relativt begränsad tidsperiod, och när som helst kan ändras, torde det många gånger vara motiverat att inte lösa upp den gemensamma vårdnaden interimistiskt, utan att i stället begränsa det interimistiska beslutet till vem av föräldrarna barnet ska bo tillsammans med.

Ett interimistiskt yrkande ska handläggas skyndsamt av domstolen. Det kan vara nödvändigt att domstolen beslutar interimistiskt i ett ärende för att barnet inte ska fara illa i avvaktan på dom. Det kan exempelvis vara aktuellt om det framkommit uppgifter om våld, andra övergrepp eller, om det finns risk för att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar. Det kan också vara aktuellt när föräldrarna bor långt ifrån varandra och frågor om exempelvis barnets skolgång behöver lösas. Det är domstolen som avgör om det interimistiska beslutet ska gälla vårdnaden eller endast vem barnet ska bo tillsammans med. Det interimistiska beslutet kan även gälla barnets umgänge med en förälder. Interimistiska beslut ska, liksom övriga beslut, fattas utifrån vad som är bäst för barnet och domstolen ska ta hänsyn till barnets åsikter med beaktande av barnets ålder och mognad (6 kap. 2 b § FB).

Ett interimistiskt beslut får när som helst ändras av rätten eller genom ett avtal mellan föräldrarna som godkänts av socialnämnden. Även avtal kan göras interimistiska, och utformas så att de gäller till dess att frågan avgörs slutligt. Detta anges inte uttryckligen i lagen, men det framgår av att avtalsmöjligheten inte är begränsad till avtal som ska gälla slutligt, se 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § tredje stycket FB.

För att det ska vara möjligt för domstolen att meddela ett interimistiskt beslut krävs att det finns ett huvudyrkande i målet. Målet måste alltså innehålla ett yrkande om vårdnad för att domstolen ska kunna förordna interimistiskt om vårdnaden. Tingsrättens interimistiska beslut får överklagas till hovrätten vars beslut i frågan inte får överklagas (20 kap. 12 § tredje stycket FB). För att målet ska tas upp till prövning krävs att hovrätten meddelar prövningstillstånd.

Socialnämndens ansvar

Den socialnämnd som erhållit rättens begäran om upplysningar ansvarar för uppgiften. Även i detta fall ansvarar nämnden för att uppgiften tilldelas en handläggare, för att upplysningarna genomförs och lämnas till rätten i enlighet med domstolens begäran samt för att det finns resurser för att genomföra uppgiften.

Bor barnet och båda föräldrarna i samma kommun är det i allmänhet socialnämnden i den kommunen som får i uppdrag att lämna upplysningar. Om föräldrarna bor i olika kommuner kan domstolen ge uppdraget till den kommun där barnet är folkbokfört eller till båda kommunerna. Om det inte framgår av rättens beslut vilka upplysningar rätten önskar från respektive kommun kan frågan behöva klarläggas med rätten. Kommunerna kan också behöva samråda med varandra kring handläggningen av ärendet. (Se även avsnittet om sekretessregler.)

Det kan ibland gå lång tid från domstolens interimistiska beslut om vårdnad, boende och umgänge till dess att frågan slutligt avgörs av domstolen. Ofta överensstämmer domstolens slutliga ställningstagande med det interimistiska beslutet. Det är därför angeläget att även domstolens interimistiska bedömning grundas på ett så fylligt underlag som möjligt. Det interimistiska beslutet kan få en styrande inverkan på det slutliga avgörandet eftersom domstolen många gånger är försiktig med att flytta barnet från den invanda miljön eller förändra en ordning som fungerar. När socialnämnden ska lämna upplysningar är det dock inte meningen att nämndens rapport ska vara omfattande. Tanken är exempelvis inte att lika många personer ska höras som vid en sedvanlig vårdnadsutredning. Oftast är det tillräckligt om utredaren, efter kontroll av myndighetens register, hör föräldrarna och barnet, om det inte bedöms vara olämpligt (6 kap. 20 § andra stycket FB).

Om rätten vill ha upplysningar inför ett interimistiskt beslut, bör den som handlägger ärendet alltid inhämta uppgifter från socialtjänstens register om barnet, föräldrarna och föräldrarnas nya partner. Vidare bör handläggaren överväga om det finns skäl att hämta in uppgifter från Rikspolisstyrelsens belastnings- och misstankeregister.

Samtal med föräldrarna

Av MFoFs allmänna råd framgår att handläggaren i regel bör ha ett samtal med var och en av föräldrarna och att samtalet bör handla om:

• barnets situation,
• barnets relation till vardera föräldern, syskon och respektive förälders partner,
• föräldrarnas möjligheter att samarbeta, och
• vilka möjliga lösningar föräldrarna ser med utgångspunkt i barnets behov.

Handläggaren bör i samtalen med föräldrarna ta reda på om barnet eller någon annan i familjen har utsatts för våld eller andra övergrepp eller om barnet olovligen har förts bort, hållits kvar eller på något annat sätt farit illa. Handläggaren bör också ta reda på om det har förekommit hot, missbruk, psykisk ohälsa eller andra problem i familjen och hur barnet i så fall har upplevt detta. I samtalet med föräldrarna bör också tas upp om det föreligger risk för att barnet kan fara illa. Många gånger är det antagligen mest lämpligt att föra samtalet genom ett möte med var och en av föräldrarna eller med föräldrarna tillsammans. Om det inte är möjligt är ett alternativ att föra samtalet per telefon. I upplysningarna till rätten beskrivs hur samtalen ägt rum.

Om det kommer fram något som ger utredaren anledning att anta att någon av föräldrarna brister i omsorgen om barnet, behöver utredningen ibland utvidgas, till exempel genom ytterligare samtal med föräldrarna eller referenspersoner.

I samtalet med föräldrarna bör handläggaren ta reda på barnets nuvarande situation. Det kan till exempel handla om barnets boende och umgänge med den andra föräldern. Hur har föräldrarnas oenighet påverkat barnet? Vilken relation har barnet till föräldrar, syskon, övrig släkt och andra personer i barnets omgivning? Var någonstans har barnet sin förskola eller skola och förhållandena där? Om barnet har en funktionsnedsättning är det något särskilt föräldrarna behöver ta hänsyn till? Vilka är föräldrarnas möjligheter att samarbeta med varandra och samarbetet med andra för barnet viktiga personer? Hur har de tidigare försökt att lösa samarbetsproblemen? Har de prövat samarbetssamtal och vilka erfarenheter har de i så fall av detta? Hur ser de på möjligheten att nå en samförståndslösning? Vilka möjliga lösningar kan föräldrarna se med utgångspunkt i barnets behov?

Kontakten med barnet

Som tidigare sagts är barnets rätt till delaktighet är en grundläggande princip i barnkonventionen och det framgår även av föräldrabalken. De barn som är i stånd att uttrycka egna åsikter har rätt att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Barnet ska beredas möjlighet att antingen höras direkt eller genom en företrädare.

För att barnet ska komma till tals och uttrycka sin åsikt behöver barnet ha fått den information som krävs för att han eller hon ska kunna sätta sig in i frågan och överblicka konsekvenserna. Informationen ska inte begränsas till faktauppgifter utan även beskriva hur uppgifterna som barnet lämnar kommer att användas och vilken betydelse som åsikterna kan få för bedömningen i ärendet. Informationen ska anpassas till barnets ålder och mognad.

Utgångspunkten är att barnet ska höras om det inte är olämpligt. Bedömningen av i vilka fall ett barn ska höras och i vilka fall det av ett eller annat skäl är olämpligt får göras ifrån fall till fall. Rätten för barnet att få framföra sina åsikter får inte sammanblandas med förmågan att kunna tala eller uttrycka sig. Enbart det faktum att det är fråga om ett yngre barn är således inte tillräckligt för att det ska anses olämpligt att höra barnet. Barn ska dock inte utsättas för press att uttala sig men ska inte heller på grund av sin låga ålder fråntas möjligheten att komma till tals. Det ska inte heller anses olämpligt med hänvisning till att barnet har en omfattande funktionsnedsättning. En individuell bedömning behöver göras av varje barns förutsättningar att med rätt stöd komma till tals.

I samtalet med föräldrarna bör utredaren bilda sig en uppfattning om det är lämpligt att även tala med barnet. I bedömningen av om det är lämpligt att tala med barnet bör också ingå att ta reda på om det finns utrymme för att samtala med barnet under godtagbara former och med den försiktighet som krävs. När socialnämnden bedömer att ett samtal med ett barn bör äga rum och barnet har uppnått den ålder och mognad som krävs för att själv bestämma om sin medverkan, är det barnet som råder över frågan om huruvida ett samtal ska hållas. Det innebär att vårdnadshavarens samtycke till samtalet inte krävs och att samtalet till och med kan äga rum mot vårdnadshavarens vilja.

Om handläggaren har bedömt att det är lämpligt att tala med barnet, bör han eller hon först tala om varför samtalet förs. Därefter bör handläggaren låta barnet berätta eller på annat sätt åskådliggöra hur han eller hon ser på sin situation samt ge honom eller henne möjlighet att förmedla sin inställning.

Många gånger blir det frågan om ett enda samtal som får en mer informerande och avlastande karaktär för barnet än ett formellt utredande samtal. En del kommuner har olika former av hjälpmedel under samtalet med barnet. Om handläggaren gör bedömningen att det inte är lämpligt att tala med barnet, bör orsaken till detta redovisas för domstolen. I sådana fall kan det ibland vara lämpligt att låta barnet komma till tals genom personer i barnets omgivning som känner barnet väl.

Eftersom barnets vilja av praktiska skäl inte kan utredas och redovisas lika utförligt vid snabbupplysningar som i en fullständig vårdnads- eller umgängesutredning, finns det ingen garanti för att barnet kommer till tals fullt ut inför ett interimistiskt beslut. Ett interimistiskt beslut måste med nödvändighet fattas utan att en fullständig utredning kan göras. Socialnämnden bör dock, så långt det är praktiskt möjligt, vara lyhörd för att barnet kan vilja komma till tals samt i ett yttrande redovisa vad som kommit fram om barnets inställning.

Att lämna upplysningar till rätten

Socialnämnden behöver inte i snabbupplysningarna till domstolen ha någon uppfattning i tvistefrågan, utan det handlar om att bredda underlaget för domstolens bedömning genom att upplysa om sakförhållanden. Om handläggaren gör bedömningen att det inte är lämpligt att ha ett samtal med föräldrarna, bör orsaken till detta redovisas för domstolen.

Om det blir fråga om ett ställningstagande är det nämnden som ska yttra sig – inte den enskilda tjänstemannen. Av 10 kap. 5 § SoL framgår när ett ärende kan delegeras till en tjänsteman. Om handläggaren vid inhämtandet av upplysningar gör den bedömningen att det utifrån barnets bästa är viktigt att förmedla ett förslag till beslut, är det således nämnden som beslutar om och vilket förslag till beslut som ska lämnas till rätten. I vissa fall kan det vara lämpligt att redovisa en viss uppfattning i ärendet. Det gäller till exempel om en lösning kan vara direkt olämplig för barnet. Nämnden är i dessa situationer inte endast oförhindrad att ge uttryck för sin egen uppfattning till domstolen utan har även en skyldighet att göra det (6 kap. 19 § FB).

Många gånger uppkommer frågan om nämnden som svar på domstolens begäran om upplysningar enligt 6 kap. 19 § andra stycket FB kan ge in en tidigare barnavårdsutredning, det vill säga en utredning enligt 11 kap. 1 och 2 §§ SoL.

JO har i uttalande angett följande: En barnavårdsutredning ligger till grund för bedömningen om det är påkallat med en åtgärd från socialnämndens sida. Det är inte ovanligt att en utredning innehåller känsliga uppgifter om andra personer än föräldrarna. Sådana uppgifter kan vara relevanta när det gäller att bedöma ett barns behov av stöd från socialtjänsten men har inte alltid samma betydelse när det gäller att ta ställning till vem av föräldrarna som ska ha vårdnaden om barnet. Det är därför påkallat med en viss försiktighet om nämnden, som svar på ett yttrande eller upplysningar, ger in en barnavårdsutredning till domstolen. JO går dock inte så långt att förfarandet behöver anses som helt uteslutet. I vissa fall kan det vara ändamålsenligt att nämnden såsom upplysningar ger in en utredning som nämnden tidigare utfört beträffande barnet. Om nämnden väljer att besvara en begäran från domstolen på det sättet är det angeläget att nämnden kontrollerar att utredningen inte innehåller i sammanhanget ovidkommande uppgifter, inte minst om de är känsliga för någon utomstående.

Kommunicering innan upplysningarna överlämnas till domstol

JO har i ett uttalande angett att om det i upplysningarna redovisas ett förslag till lösning av tvisten, bör parterna som regel få information om upplysningarna innan de ges in till tingsrätten. Upplysningarna är dock i allmänhet mindre ingående än vårdnads-, boende- eller umgängesutredningar och brukar inte heller ha karaktären av klara ställningstaganden. Om upplysningarna inte innehåller något ställningstagande får det enligt JO avgöras från fall till fall bedömas om kommunikation bör ske med parterna. Även tidsaspekten bör enligt JO beaktas.

Som exempel på fall där nämnden särskilt bör överväga om upplysningarna ska kommuniceras är, enligt JO, när upplysningarna innehåller grannars, daghemspersonals eller andra utomståendes redogörelser för händelser eller iakttagelser med personliga omdömen. Däremot behöver man inte kommunicera yttrandet om det exempelvis endast återger uppgifter som redan är kända för parterna, och som har hämtats från myndigheters register eller andra handlingar.

Upplysningarna bör således kommuniceras med parterna om de innehåller ett ställningstagande i sakfrågan eller personliga omdömen från andra än parterna.

Sekretessbestämmelser

Av 8 kap. 1 § OSL följer att en uppgift för vilken sekretess gäller enligt OSL inte får röjas för enskilda eller för andra myndigheter om inte annat anges i OSL eller lag eller förordning som denna lag hänvisar till. Som exempel på regler som innebär att uppgift hos en myndighet får lämnas till en annan myndighet, kan nämnas en socialnämnds skyldighet att på begäran lämna ut vissa uppgifter till en annan socialnämnd i samband med att nämnden ska lämna upplysningar om vårdnad, boende eller umgänge (6 kap. 20 b § FB). Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning (10 kap. 28 § första stycket OSL). Sekretessen hindrar således inte att nämnden lämnar upplysningar till rätten.

Domstolen avgör om det är tillräckligt att socialnämnden får tillfälle att lämna upplysningar eller om ytterligare utredning är nödvändig. Om så är fallet får domstolen uppdra åt socialnämnden eller åt något annat organ att utse någon att verkställa en utredning (6 kap. 19 § tredje stycket FB). Vårdnads-boende- och umgängesutredningar ska inte inhämtas slentrianmässigt. Sådana utredningar bör göras endast när det fordras ytterligare uppgifter och endast när det är nödvändigt för att tvisten ska kunna avgöras.

När domstolen beslutar om en utredning får den även fastställa riktlinjer för utredningen samt bestämma när den ska vara slutförd. Tiden för utredningens slutförande får inte vara mer än fyra månader (6 kap. 19 § tredje stycket FB). Huruvida det finns anledning att från domstolens sida lägga fast vissa ramar för utredningen får bedömas från fall till fall. Det kan till exempel redan från början stå klart att utredningen kan göras mer begränsad än vanligt och inriktas på vissa förhållanden eller, omvänt, att det är nödvändigt att utvidga utredningen genom att hämta in upplysningar från viss expertis. Domstolen avgör självständigt vilket värde utredningen ska tillmätas vid bedömningen och domstolen kan också vid behov begära att den ska kompletteras. Om någon av föräldrarna anser att det finns fel eller brister i utredningen har de möjlighet att påpeka detta för domstolen eftersom domstolen innan den fattar ett beslut skickar utredningen för kännedom till föräldrarna.

Socialnämndens ansvar

Socialnämnden är huvudman för utredningen. Nämnden ansvarar för att uppgiften tilldelas en tjänsteman, för att utredningen genomförs i enlighet med domstolens begäran samt för att det finns resurser för att genomföra den. JO har uttalat att nämndens val av utredare ska komma till uttryck i ett beslut, där det tydligt ska framgå vem som utses till utredare, när beslutet har fattats och vem som har fattat beslutet. Den handläggare som socialnämnden utser som utredare ska själv svara för utredningen och sända den direkt till domstolen.

När barnet och båda föräldrarna bor i samma kommun är det socialnämnden i den kommun som får i uppdrag att utse någon att verkställa utredningen. Om föräldrarna bor i olika kommuner ger domstolen vanligtvis uppdraget att utse en utredare åt socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört. I vissa fall kan domstolen dock ge uppdraget åt två socialnämnder.

Av förarbetena framgår att domstolen normalt bör vända sig till socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört. Om någon av föräldrarna är bosatt i en annan kommun, kan det vara lämpligt att domstolen kontaktar även socialnämnden i den kommunen. En annan möjlighet är att socialnämnden i barnets hemkommun inom ramen för sin utredning tar kontakt med den andra socialnämnden. Denna samordningsfråga bör domstolen lösa från fall till fall på det sätt som bäst kan antas tillgodose intresset av att utredningsfrågan blir allsidigt belyst. Det bör exempelvis undvikas att två skilda socialnämnder utan föregående samråd avger yttrande om var sin förälders lämplighet.

Utredare som hållit i samarbetssamtal

Samarbetssamtal kan hållas med såväl socialtjänstsekretess som familjerådgivningssekretess. (Se kapitlet Samarbetssamtal.) Om samarbetssamtal hållits med familjerådgivningssekretess kan sådant som framkommit i samarbetssamtalen inte tas med i en utredning utan föräldrarnas godkännande. I regel innebär det att en handläggare som har hållit i samarbetssamtal med föräldrarna inte kan göra utredningen, såvida inte föräldrarna samtycker till det. JO har uttalat att samtalsledarna inte bör göra en efterföljande utredning i samma ärende, oavsett om samtalet hållits med familjerådgivningssekretess eller med socialtjänstsekretess. JO anser att det bör råda vattentäta skott mellan samarbetssamtal och utredning. Föräldrar som riskerar att uppgifter som de lämnat under samarbetssamtal används i en eventuell kommande utredning kan komma att inta en avvaktande hållning gentemot samtalsledaren. Det finns också en risk att en förälder anpassar sin hållning i saken till vad som uppfattas som bäst, med hänsyn till att samtalsledaren även är vårdnadsutredare. I mindre kommuner med få eller en enstaka familjerättshandläggare kan det vara svårt att tillgodose önskemålet om en annan utredare. Många gånger är det också så att föräldrarna föredrar att fortsätta kontakten i utredningen med samma familjerättssekreterare som hållit i samarbetssamtalen.

Om en förälder har skyddade personuppgifter

I de fall en förälder har skyddade personuppgifter kan rätten vända sig till socialnämnden i den kommun där den förälder som inte har skyddade personuppgifter bor. Andra möjligheter är att socialnämnden i en kommun där barnet är kvarskrivet får uppdraget. Ytterligare en möjlighet är att en socialnämnd i en kommun där familjen tidigare bott och som har kännedom om den gör utredningen. Syftet med att ärendet inte handläggs i barnets hemvistkommun är naturligtvis att orten där den med skyddade personuppgifter bor, inte ska avslöjas. En socialnämnd kan alltid samråda med domstolen om vilken socialnämnd som är lämplig för utredningsuppdraget. Vilken socialnämnd som verkställt utredningen kan aldrig hemlighållas, då detta enligt JK inte är förenligt med grundläggande rättssäkerhetskrav. Även om en förälder har skyddade personuppgifter innebär det inte att det alltid är gentemot den andra föräldern, utan det kan finnas andra skäl, vilket måste vägas in i bedömningen av i vilken kommun som ärendet ska handläggas.

Innehållet i utredningen

Lagstiftningen innehåller inga tydliga bestämmelser om vad en utredning om vårdnad, boende eller umgänge ska innehålla. Det finns inte heller någon entydig kunskap från forskning, uppföljningar etc. om vad en utredning ska omfatta och hur olika omständigheter ska bedömas.

Metoder och synsätt utvecklas och förändras över tid, och med det också underlaget och förutsättningarna för domstolarnas beslut i dessa frågor. I takt med att barnperspektivet allt mer betonas i lagstiftning och tillämpning har utredningar om vårdnad, boende och umgänge fått en ökad fokusering på barnen och på föräldrarnas förmåga att ta hänsyn till barnens behov.

I olika sammanhang har det konstaterats att utredningar om vårdnad, boende och umgänge måste kunna se olika ut från fall till fall, och därför lämpar sig inte själva förfarandet för lagstiftning.[8] Innehåll och utformning kan skilja sig åt både på grund av omständigheterna i det enskilda fallet och vilken fråga som ska utredas: vårdnad, boende eller umgänge. Hur utredningen närmare ska bedrivas är alltså utredarens ansvar, utifrån vad som kommer fram i det fortlöpande utredningsarbetet och kontakterna med berörda parter, oavsett om domstolen lämnat riktlinjer eller inte. Utredaren bör begränsa utredningsrapporten till sådant som kan vara relevant för frågans bedömning. Hur utredningsarbetet i övrigt ska bedrivas måste bedömas från fall till fall, utifrån de specifika omständigheter som råder och ärendets svårighetsgrad.

Barnets bästa

Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska fästas särskilt avseende vid:

• risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och
• barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (6 kap. 2 a § FB)

Barnet ska också få information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (6 kap. 2 b § FB).

Det innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa, till exempel rättvisa mellan föräldrarna eller en förälders behov av kontakt med barnet. Det gäller såväl för domstolens avgöranden som för socialnämndens beslut. Även om annan hänsyn kan finnas med i övervägandena är det barnets bästa som slutligen ska vara bestämmande för beslutet. Det är barnets tillvaro och framtid som regleras. Visserligen är det som är bra för föräldrarna också oftast bra för barnet. För att tillvaron ska fungera för barnet på bästa sätt måste den också fungera någorlunda för föräldrarna. Frågor om vårdnad, boende och umgänge har inte med rättvisa mellan föräldrarna att göra. Det är barnets intressen som måste stå i fokus. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella förhållandena. Bedömningen ska bygga på kunskap och beprövad erfarenhet i kombination med att barnet självt får komma till tals. Hänsyn ska tas till allt som rör barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. Så långt det är möjligt bör såväl långsiktiga som kortsiktiga effekter för barnet beaktas.

Eftersom syftet med en utredning om vårdnad, boende och umgänge är att ge underlag till domstolens beslut om en lösning till barnets bästa, blir de omständigheter som domstolen ska beakta i sitt beslut också utredarens utgångspunkt för innehållet i utredningen. I 6 kap. FB anges dock inte vad som närmare bestämt ska anses vara barnets bästa, eftersom det då finns risk för att nödvändig flexibilitet i det enskilda fallet går förlorad. Vissa omständigheter som ska beaktas framhålls emellertid i 6 kap. 1 och 2 §§ FB.

Vid bedömningen av barnets bästa ska särskild uppmärksamhet riktas mot risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort, hålls kvar eller annars far illa samt barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Att omständigheter nämns särskilt är i första hand ett uttryck för att de aldrig får glömmas bort vid bedömningen.Härmed understryks att båda föräldrarna har betydelse för barnets välbefinnande. Barnet måste dock inte under alla förhållanden leva med eller umgås med en förälder. Ett barn måste ha absolut rätt att inte själv bli utsatt för våld, övergrepp eller andra kränkningar. För att domstolen ska få en uppfattning om vad som är bäst för barnet är det viktigt att barnets egen uppfattning och egna önskemål kommer fram och blir beaktade. Hänsyn ska därför tas till barnets åsikter, med beaktande av barnets ålder och mognad (jfr 6 kap. 2 a och 2 b § § FB).

Inledande utredningssamtal med föräldrarna

Utredaren bör se till att arbetet med utredningen bedrivs på ett strukturerat sätt.[15] Hur många samtal och möten som behövs med föräldrar och barn samt referenter beror på vilken information som kommer fram. Det är utredaren som avgör vad som behöver fördjupas och när underlaget för bedömningen är tillräckligt.

Den eller de som utsetts till att göra en utredning om vårdnad, boende eller umgänge tar så snart som möjligt kontakt med föräldrarna. I regel sker detta per brev till respektive förälder, med information om utredningsarbetet och förslag till tid för samtal. En del handläggare brukar föreslå att det första samtalet ska vara gemensamt, medan andra vill inleda med enskilda samtal för att låta varje förälder tala fritt och bygga upp ett förtroende för utredaren.

Utredaren bör informera föräldrarna om:

• utredningens syfte
• utredarens, ombudets och rättens olika roller
• det skriftliga material som utredaren redan har tillgång till
• planen för utredningen
• barnets och föräldrarnas delaktighet i utredningen
• vilka kontakter som med stöd av 10 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) kan komma att tas med referenspersoner och
• att utdrag kan hämtas in från socialtjänstens register samt från Rikspolisstyrelsens belastnings- och misstankeregister

Utredaren behöver också informera föräldrarna om varför han eller hon kommer att träffa barnet och att hembesök kommer att göras.

Det är också viktigt att utredaren får kunskaper om föräldrarnas förmåga att:

• se barnets behov och skilja dem från sina egna
• se barnets behov av och rätt till eget livsrum
• se och erkänna barnets behov av den andra föräldern
• hålla barnet utanför sin egen konflikt

Utredaren behöver också få information om föräldrarnas inställning till att låta barnet ha fortsatt kontakt med andra viktiga personer.

Respektive förälders grundinställning i de frågor som diskuteras blir avgörande för vilka förutsättningar som finns för olika lösningar. Utredaren bör fråga föräldrarna vilka olika lösningar de själva kan se och vilka konsekvenser de anser att dessa kan få för barnet. Olika lösningar kan exempelvis vara gemensam eller ensam vårdnad, boende hos mamma, pappa eller växelvist boende, omfattning och utformning av umgänget samt förutsättningarna för att ett umgänge ska fungera.

Samtal med ny partner

Om en förälder lever i ett nytt förhållande, bör utredaren ha samtal med den nya partnern och ta reda på vilken relation denna har till barnet. Utredaren bör också ta reda på den nya partnerns syn på föräldrarnas förmåga att samarbeta om barnet. JO har uttalat att, med tanke på att en utredning om vårdnad, (boende och umgänge) görs för att utröna vad som är bäst för barnet, måste möjligheten att hämta uppgifter ur polisens belastnings- och misstankeregister även finnas beträffande föräldrarnas sambor.

Kontakten med barnet

Om det inte är olämpligt ska utredaren försöka klarlägga barnets åsikter och redovisa dem för rätten (6 kap. 19 § fjärde stycket FB). Hänsyn ska tas till barnets åsikter med beaktande av barnets ålder och mognad. (6 kap. 2 b § FB) Barnet har rätt, men ingen skyldighet, att självt komma till tals. Utredaren bör inte pressa barnet att lämna synpunkter eller ta ställning i sak. Samtalsledaren kan låta barnet självt berätta om sin situation och hur det ser på denna. Barn får dock aldrig forceras att tala eller svara på frågor, utan utredaren behöver i en dialog med barnet göra det tydligt att barnet kan välja att inte berätta. Därmed kan barnet också uppleva en frihet att tala.

Referenter

Utredaren bör vara återhållsam med att ta in uppgifter från släktingar och vänner. I stället kan utredaren nöja sig med att kontakta personer som står utanför konflikten och som har särskilda kunskaper om barn. Utredaren bör i första hand ta in uppgifter från personer som genom sin professionella roll känner barnet väl, till exempel personal vid förskola, skola och fritidshem och som därmed kan ge viktiga upplysningar om barnet. Det kan också gälla information från exempelvis barnavårdscentral (BVC) och barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). I regel intervjuas referenspersonerna vid en personligt sammanträffande. När det gäller ett barn med funktionsnedsättning kan även habiliteringen behöva kontaktas.

Intervjun med referenspersonerna bör inriktas på:

• barnets fysiska och psykiska hälsa och utveckling och
• referenspersonernas bild av till exempel relationer och samspel mellan barnet och vardera föräldern

Registeruppgifter

Utredaren bör alltid hämta in uppgifter om föräldrarna och nya partner från socialtjänstens register. Om familjen har haft en sådan kontakt med sociala myndigheter som kan anses vara relevant i det pågående ärendet, redovisas det i utredningen. Det kan exempelvis vara fråga om insatser enligt SoL, placering enligt SoL, åtgärder enligt LVU, stödkontakter på grund av missbruksproblem eller andra svårigheter, till exempel omfattande ekonomiska svårigheter som föranletts av oförmåga eller oaktsamhet. I vissa situationer kan det även finnas anledning för utredaren att ta kontakt med handläggande socialsekreterare som referent. Det kan gälla såväl pågående som avslutade ärenden.

Utredaren bör i regel hämta in uppgifter om föräldrarna och nya partner från Rikspolisstyrelsens belastnings- och misstankeregister. Socialnämnden har rätt att i begränsad omfattning ta del av information i belastningsregistret (11 § 8 punkten förordningen (1999:1134) om belastningsregister) samt misstankeregistret (4 § 9 punkten förordningen (1999:1135) om misstankeregister), även om en förälder motsätter sig det.

Utredningsrapport

De uppgifter som är relevanta för bedömningen sammanfattas i en utredningsrapport.

Utredaren bör i utredningsrapporten bland annat redovisa:

• vilka personer ärendet avser,
• vad ärendet gäller,
• de juridiska förhållandena för barnet vad gäller vårdnad, boende och umgänge,
• de faktiska förhållandena vad gäller barnets vårdnad, boende och umgänge och
• om barnet har särskilda insatser.

Av rapporten bör det också framgå uppgifter om:

• när utredningen påbörjades och avslutades,
• antalet samtal med föräldrar och barn,
• när och var samtalen ägde rum samt i vilka konstellationer och
• vilka referenspersoner som har kontaktats och deras relation till barnet eller föräldrarna

Utredaren bör redovisa om det finns brister i utredningen, till exempel att någon av föräldrarna eller barnet inte har medverkat. Om det av andra skäl inte förekommit några utredningssamtal eller om handläggaren inte fått föräldrarnas samtycke till att hämta in relevanta upplysningar från skolhälsovården, hälso- och sjukvården eller liknande, framgår det också av rapporten. I utredningen anges även datum för kommunicering. Utredaren bör begränsa rapporten till sådant som kan vara relevant för frågans bedömning.

Utredningar om vårdnad, boende och umgänge syftar till att bedöma vad som är till barnets bästa. Analysen och bedömningen bygger på en sammanvägning av det material som hämtats in, en bedömning av allmänna risk- och skyddsfaktorer, en konsekvensanalys och en särskild riskbedömning. Riskbedömning och konsekvensanalys handlar om att försöka förutse framtida risker och konsekvenser, på både kort och lång sikt, för barnets utveckling och välfärd. Det handlar om att bedöma sannolikhet och att göra prognoser. Det handlar i utredningen både om en sammanvägning av allmänna risk- och skyddsfaktorer och om att särskilt bedöma risker för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp, eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa.

Utredaren bör, efter att ha beaktat eventuella riktlinjer från rätten, särskilt lyfta fram sin bedömning av:

• om det finns en risk för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för våld eller andra övergrepp eller att barnet olovligen förs bort, hålls kvar eller på något annat sätt far illa,
• hur barnets behov av en nära och god kontakt med föräldrarna bäst kan tillgodoses,
• barnets känslomässiga anknytning och relation till respektive förälder,
• barnets möjligheter att få sina behov och rättigheter tillgodosedda,
• innebörden och vikten av barnets egen inställning och
• föräldrarnas vilja och förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet.

I utredarens bedömning bör också ingå:

• föräldrarnas förmåga att hålla barnet utanför sina konflikter
• föräldrarnas förmåga att skilja på egna behov och barnets samt att prioritera barnets behov framför sina egna
• övriga individuella förhållanden, till exempel om barnet har behov av särskilt stöd och
• respektive förälders lämplighet som vårdnadshavare, boförälder eller umgängesförälder

Utredarens samlade kunskap om barnet och föräldrarna är värdefull för domstolen. Det är av stort värde att de som är väl insatta i ärendet och har träffat de aktuella barnen resonerar om vad olika alternativ kan innebära för barnet. Det faktum att en separation alltid innebär svårigheter kan bli till ett hinder, när det gäller att hitta den för barnet ”bästa lösningen”. Eftersom det finns nackdelar med de flesta alternativ, får det ofta bli fråga om att bedöma i vilket fall som nackdelarna är mindre och fördelarna överväger, det vill säga hitta den minst dåliga lösningen.

Den ansvariga utredaren ska om det inte är olämpligt lämna förslag till beslut (6 kap. 19 § fjärde stycket FB). Ett förslag till beslut som lämnas till domstolen bör vara väl motiverat och beskriva vilka konsekvenser det får för barnet. En konsekvensbeskrivning innebär att utredaren för ett resonemang om vad olika alternativ kan innebära för barnet på kort och lång sikt; detta bör redovisas i rapporten. Utredarens bedömning och slutsatser är av stor betydelse eftersom han eller hon är den som är bäst insatt i barnets situation och den som objektivt kan se till vad som är bäst för det enskilda barnet. Det normala är alltså att utredaren ska lämna ett förslag till beslut men det kan finnas särskilt känsliga situationer då det kan vara olämpligt. Om det är olämpligt att lämna ett förslag till beslut bör utredaren ange skälen för detta. Att utredaren lämnar ett förslag till beslut innebär inte att domstolen kan låta bli att göra en egen analys av de omständigheter som kommit fram i utredningen. Det är domstolen som slutligen ska ta ställning till vad som är bäst för barnet. Ett förslag till beslut som lämnas till domstolen bör vara väl motiverat och beskriva vilka konsekvenser det får för barnet. Ett resonemang om vad olika alternativ kan innebära för barnet på kort och lång sikt bör alltid redovisas. Om utredningen omfattar flera barn, bör utredaren redovisa förslag till beslut för varje barn för sig.

Kommunicering

Ett ärende hos socialnämnden får inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en uppgift som tillförts ärendet genom någon annan samt fått tillfälle att yttra sig över den (11 kap. 8 § första stycket SoL och 25 § FL).

Kommuniceringskravet gäller allt material som har tillförts ärendet – oavsett när under handläggningen som uppgiften lämnats. Det ankommer på myndigheten att bestämma om underrättelsen ska lämnas muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på annat sätt. När det gäller utredningar om vårdnad, boende eller umgänge kan kommunicering till exempel ske genom att utredningsrapporten skickas till parterna, vilka sedan får skäligt med tid för att komma in med synpunkter. Respektive parts synpunkter skickas sedan till den andra parten för kännedom. Om två kommuner har gjort var sin vårdnads-, boende- och umgängesutredning ska enligt reglerna för kommunicering (underrättelse) parterna ges tillfälle att yttra sig över båda utredningarna.

När utredningen kommunicerats och utredaren tagit ställning till de synpunkter som inkommit skickas utredning till domstolen för vidare handläggning.

För ytterligare information om regelverket och socialnämndens handläggning av upplysningar och utredningar hänvisas till handboken Vårdnad, boende och umgänge samt Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöds allmänna råd om socialnämndens ansvar för vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge (HSLF:FS 2017:51).

Om parterna inte har kommit överens tidigare under domstolsprocessen håller tingsrätten en huvudförhandling. Det innebär alltså att om parterna inte kan nå en frivillig överenskommelse, kallar tingsrätten parterna, vittnen och andra som ska höras till en huvudförhandling (jfr 42 kap. 12, 18 och 21 §§ RB). I ett tvistemål om vårdnad, boende och umgänge består rätten i allmänhet av en ordförande som är en domare med juridisk utbildning och tre nämndemän (20 kap. 1 § andra stycket FB). En notarie är protokollförare. Förhandlingar vid svenska domstolar hålls alltid på svenska men om någon part eller ett vittne behöver tolk har den rätt till det (jfr 5 kap. 6 § RB). Tolken ska vara opartisk och avlägger en ed vid domstolen (jfr 5 kap. 7 § RB. Allt som sägs ska översättas så korrekt som möjligt. Ersättning för tolkningen utgår ur allmänna medel (5 kap. 8 § RB).

Ordföranden inleder förhandlingen med att kontrollera vilka som är närvarande och om det finns hinder mot att rättegången hålls (43 kap. 1 § RB). Om det finns anledning till det kan ordföranden också undersöka så att eventuella åhörare inte är vittnen som ska höras senare i målet. Ett vittne ska inte påverkas av det som sägs i rättssalen och ropas in i rättssalen när det är dags för vittnesförhöret (jfr 36 kap. 9 § RB).

Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden skall rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs (6 kap. 19 § första stycket FB och 43 kap. 4 § andra stycket RB).

I mål som avgörs efter en huvudförhandling får domstolen bara döma över det som sagts vid förhandlingen (17 kap. 2 § RB). Parterna kan därför begära att det vid huvudförhandlingen ska hållas förhör med olika personer. Det kan vara parterna själva som ska höras men det kan också vara vittnen och sakkunniga.

Ibland hörs parterna under sanningsförsäkran. Det innebär att om personen medvetet ljuger eller undanhåller sanningen kan personen dömas för brottet osann partsutsaga (15 kap 2 § BrB). Det är dock vanligast att parterna hörs genom fria partsförhör.

Ett vittne avlägger innan förhöret en vittnesed (36 kap. 11 § RB) vilket innebär att rättens ordförande läser upp eden och vittnet säger efter. Ett vittne som medvetet talar osanning under ed, eller låter bli att berätta det som han eller hon vet, kan dömas för brottet mened (15 kap. 1 § BrB). I vissa situationer kan tingsrätten höra vittnen via video eller telefon (5 kap. 10 § RB). Rätten ringer då upp vittnet på en i förväg bestämd tid. Den som har kallats att vittna inför rätten har rätt att få ersättning för sina kostnader för resa och förlorad arbetsinkomst. Ersättningen betalas i regel av den part som har begärt förhöret (36 kap. 24 § RB).

Förhör med en sakkunnig som är expert inom ett visst område hålls när det är viktigt att få fram specifik information i ett mål (40 kap. 1 § RB). Även en sakkunnig avlägger vittnesed vid förhör (40 kap. 9 § RB). En sakkunnig som inte inom sitt yrke har skyldighet att lämna yttrande till rätten har rätt till ersättning för kostnad som uppstått för uppdragets fullgörande samt för arbete och tidsspillan efter vad rätten prövar är skäligt. Sakkunnig som anlitats av part ersättes i allmänhet av part (40 kap. 17 § RB). Frågan är dock mer komplicerad än vad som kan beskrivas i detta kunskapsstöd.

Samtliga förhör spelas in med ljud och bild som förstörs när målet är avgjort och inte längre kan överklagas.

När alla bevis har lagts fram får parterna slutföra sin talan (43 kap. 9 § RB). De beskriver då vad de anser vara bevisat och hur de tycker att domstolen ska döma. Detta kallas för plädering eller slutanförande. Oftast meddelas domen vid ett senare tillfälle. Rättens ordförande meddelar vilken dag och vid vilket klockslag som domen kommer att meddelas (17 kap. 7 och 9 §§ RB).

Den part som förlorar ett tvistemål ska i de flesta fall betala motpartens rättegångskostnader (18 kap. 1 och 8 §§ RB). När det gäller frågor om vårdnad, boende och umgänge ska dock vardera parten bära sin egen rättegångskostnad. En part kan dock förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad, om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § RB eller om det annars finns särskilda skäl (6 kap. 22 § FB). En part som vill få ersättning för sina rättegångskostnader måste begära det särskilt innan huvudförhandlingen avslutas (18 kap. 14 § RB). Har parterna ombud lämnar dessa in en kostnadsräkning.

En förälder som vill överklaga tingsrättens interimistiska beslut eller dom ska göra detta skriftligen. Skrivelsen skickas till tingsrätten men adresseras (ställs) till hovrätten. Den ska ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från den dag då beslutet eller domen meddelades, eller i vissa fall från den dag då parten fick del av beslutet (50 kap. 1 § RB). Det framgår av beslutet eller domen hur man gör om man vill överklaga. För att hovrätten ska pröva beslutet eller domen krävs att hovrätten meddelar prövningstillstånd. Beviljas prövningstillstånd, ska överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid (50 kap. 8 § RB).

Interimistiska beslut kan inte överklagas till Högsta domstolen (20 kap. 11 och 12 §§ FB). Hovrättens dom kan däremot överklagas men för att Högsta domstolen ska pröva domen krävs prövningstillstånd (54 kap. 9 § RB).