Lagar och bindande konventioner för Sverige

Socialtjänstlagen (2001:453), SoL, är en av Sveriges ramlagar. Den ger varje kommun stora möjligheter att utforma sina verksamheter utifrån olika behov. Den rymmer även de skyldigheter som åligger kommunen och den enskildes rättigheter. SoL är grunden för socialtjänstens verksamheter och det är kommunernas socialnämnder som är ytterst ansvariga.

• Varje kommun ansvarar för socialtjänsten inom sitt område, och har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver (2 kap. 1 § första stycket SoL).
• Socialnämnden ska också verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Socialnämnden har i sin omsorg om barn och unga ett särskilt ansvar för att adopterade och deras familjer får det stöd och den hjälp som de kan ha behov av efter ett beslut om adoption (5 kap. 1 § 9 SoL). Socialtjänsten ansvarar för att stödja föräldrarna så att barnet får nödvändig information (prop. 2017/18:121 s.164).
• De adopterade och deras familjer kan också behöva vända sig till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) eller vuxenpsykiatrin. Socialtjänsten har en viktig uppgift att hjälpa familjerna vidare till rätt instans i samhället eller att i samverkan med andra bistå dem när det generella stödet inte är tillräckligt ( 2003/04:131 s.65).
• När socialnämnden ska bedöma behovet av bistånd kan nämnden förutom 4 kap. 1 § SoL, även nyttja 4 kap. 2 § SoL.

Föräldrabalken (1949:381), FB, bestämmer det rättsliga förhållandet mellan barn och föräldrar i Sverige. Framför allt handlar föräldrabalken om barnets rättigheter och de skyldigheter som föräldrar har gentemot sina barn. I lagen regleras bland annat frågor om faderskap, adoption, vårdnad, umgänge och underhållsskyldighet.

• Av 4 kap. 23 § FB framgår att ett barn som är adopterat har rätt att få veta det av sina föräldrar. Föräldrarna ska så snart det är lämpligt upplysa barnet om att han eller hon är adopterad.

FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den också kallas, innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. Konventionen är inkorporerad i svensk lag genom lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

• I artikel 7 i barnkonventionen anges att barnet ska registreras omedelbart efter födelsen och från födelsen ha rätt till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och, så långt det är möjligt, rätt att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad.
• I artikel 8 i barnkonventionen anges att om ett barn olagligt berövats en del eller hela sin identitet, ska konventionsstaterna ge lämpligt bistånd och skydd i syfte att snabbt återupprätta barnets identitet.
• Av artikel 9.3 i fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi framgår att konventionsstaterna ska vidta alla möjliga åtgärder i syfte att se till att allt lämpligt bistånd ges till offren för sådana brott, inbegripet deras fullständiga återanpassning i samhället och deras fullständiga fysiska och psykiska återhämtning.

En grundläggande tanke i 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner (Haagkonventionen) är att staterna har ansvar för att barnets bästa beaktas i varje del av adoptionsprocessen. Konventionen fördelar ansvar mellan mottagarländer och ursprungsländer samt har regler som fastställer vilket lands myndigheter som har behörighet att vidta skyddsåtgärder. Ett beslut som tagits i ett konventionsland är giltigt i alla andra konventionsländer. Samarbetsbestämmelserna i konventionen ger den grundläggande ramen för utbyte av information och fastställer den nödvändiga graden av samarbete mellan administrativa myndigheter i konventionsstaterna.

Haagkonventionen är inkorporerad i svensk rätt genom lag (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.

• I artikel 9c i Haagkonventionen framgår de fördragsslutande staternas ansvar att främja rådgivning i adoptionsfrågor och hjälp och stöd efter adoption.
• I artikel 30 i Haagkonventionen framgår att en fördragsslutande stats behöriga myndigheter ska säkerställa att de upplysningar om barnets ursprung som myndigheterna innehar bevaras, i synnerhet vad avser uppgifter om föräldrarnas identitet samt sjukdomshistoria. Vidare framgår det att dessa myndigheter ska säkerställa att barnet eller dess ombud har tillgång till sådan information, under lämplig vägledning, i den utsträckning som lagen i staten medger det.

Även artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänsk­liga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har bedömts ge särskilda rättigheter för adopterade. Konventionen är inkorporerad i svensk lag genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

• Artikel 8. 1: Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
• Artikel 8. 2: Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Länder har blivit fällda i Europadomstolen för att de brutit mot artikel 8 i Europakonventionen, som exempelvis i Europadomstolens dom Godelli mot Italien, no 33783/09, den 25 september 2012, när de inte i tillräcklig utsträckning beaktat den adopterades rättighet till sitt ursprung (ref 1).

Domstolen slår fast att rätten till information om sitt ursprung, är en del av rätten till privatliv enligt art. 8 Europakonventionen. I de fall då två rättighetshavares rätt ställs mot varandra måste en avvägning göras mellan dessa. Det kan exempelvis handla om moderns rätt till anonymitet versus barnets rätt till information om sitt ursprung. Ett land får inte kategoriskt tillgodose en av rättighetshavarnas rättigheter på bekostnad av den andres utan en avvägning måste göras.