Williams ursprungssökning blev en resa till bergen

William var fem månader när han adopterades till Sverige från Vietnam. Han är uppväxt i Stockholm med sin adoptivmamma, pappa och en adopterad lillebror som han känner gränslös kärlek till. Idag jobbar han som koreograf och danslärare.

Att söka sina rötter satt i honom som ett gnagande och längtan genom livet. När han var 21 år startade han en ursprungssökning genom Adoptionscentrum som inte gav resultat. Han fick tips om MFoF:s stöd för adopterade av sin syssling som också är adopterad.

”Att söka mina rötter var för mig hopp att läka tomrum och sår inom mig. För en mamma att lämna sitt barn, och för ett barn att skiljas från sitt ursprung, är ett smärtsamt trauma”.

Med hjälp av MFoF startade ett nytt sökande. De uppgifter som fanns om Williams bakgrund skickades till myndigheter i Vietnam.

”Jag hade en fantastisk handledare från MFoF som jag kände mig trygg med. Jag kunde prata öppet om processen och dela personliga tankar och känslor. Jag hoppades självklart på att de kunde finna något, men jag var öppen för allt.”

Hjärtskärande

I december 2022, fick William beskedet att hans biologiska mamma blivit funnen och att hon ville ha kontakt. Med hjälp av översättare började de skicka brev till varandra.

”Jag hoppas att du inte hatar mig, var det första som stod i min mammas brev, hjärtskärande. Jag har aldrig hatat henne, och har djup förståelse för varför det blev som det blev.”

Ett halvår senare, åkte William och hans adoptivmamma till Vietnam för att träffa hans biologiska mamma, tre bröder och mormor. De flög först till Ho-Chi Minh City där två av hans bröder jobbade. Han beskriver deras första möte.

”Mamma och jag väntar på att träffa två av mina bröder i en vacker hotellobby, pianisten spelar Hello av Lionel Richie, mamma gråter…”

Dagen efter åkte William för att hälsa på där hans bröder bodde, vilket blev en chock.

”Att möta den typen av fattigdom, se mina bröder leva i den, skar mitt hjärta i bitar. Jag kände ett enormt hat och ilska, vilket jag fortfarande gör, mot den kapitalistiska och postkoloniala värld vi lever i.”

Efter en vecka i Ho-Chi Minh city flög de till bergsregionen där William föddes, där hans biologiska mamma fortfarande bor. På flygplatsen togs de emot av henne och den yngsta brodern i syskonskaran.

”Att se mina mammor mötas, krama varandra, och förstå det mammor bara kan, var otroligt. Tacksamheten kom från bådas håll, över att ha fått en son och över att ens son mår bra. Jag själv var förvånansvärt lugn, där var mina mammor.”

Det svåraste han gjort

Därefter åkte William upp i bergen för att bo med sin biologiska mamma i några dagar. Han beskriver det som det svåraste han gjort. Att hantera känslorna som kom upp, familjen som inte pratade engelska, den extrema värmen och de enkla levnadsförhållandena blev en till chock för hela systemet.

”Varje dag kom nya prövningar. Hela byn ville träffa mig, några gifta sig med mig och alla ville mig inte väl.”

Samtidigt blev det några av de mest betydelsefulla dagarna i hans liv. En chans att börja återknyta till det han förlorat.

”Jag umgicks med min biologiska familj, ramlade ner i förtvivlan, tog mig upp med kärlekens rep och dansade bland bergskedjor.”

William vill nu försöka fortsätta återknyta till sin biologiska familj och skicka pengar när han kan.

”Som kulturarbetare är det redan svårt, att konstnärer fortfarande måste försvara hjärtats och konstens kraft i samhället tycker jag är tragiskt. Kärleken gör att jag inte tappar fotfästet.”