Ida hittade sin biologiska mamma via sociala medier

Ida kom till Sverige från Ryssland som tvååring och har vuxit upp i Stockholm tillsammans med sina adoptivföräldrar och en bror som också är adopterad. Själva adoptionsfrågan har inte varit någon stor grej under hennes uppväxt.

”Nej, kanske beror det på att jag inte ser adopterad ut eftersom jag har samma hudfärg som mina föräldrar. Därför har jag kunnat välja om och när jag ska berätta något, och inte behövt förklara mig hela tiden. Visst har jag också fått dumma kommentarer från andra barn när jag berättat, även sånt som till viss del följt med en än idag, men jag har kunnat pratat om det i min egen takt.

”Mina föräldrar har också varit bra och ärliga med att vi är adopterade, visat bilder och förklarat och jag har alltid fått svar av dem om jag haft några funderingar.”

Hittade papper av en slump

Tanken på att nån gång söka sina rötter har alltid funnits där, och Ida har fått stöttning hemifrån när det har kommit på tal. Ändå var det lite av en slump att hon startade processen:

”Jag var nere i källaren och råkade stöta på några papper på ryska med mitt namn på, och då berättade mamma att det var mina adoptionspapper. Där och då väcktes intresset på allvar”.

Ida kontaktade först Adoptionscentrum och begärde ut sina adoptionshandlingar. AC hänvisade henne sedan vidare till MFoF som hjälpte henne att få papperen översatta till svenska. Där stod namn, adresser och andra viktiga uppgifter som gjorde att hon kunde gå vidare. Hon kontaktade den ryska ambassaden som dock inte kunde föra ärendet vidare.

Men Ida gav inte upp.

”Jag gick med i en Facebookgrupp med personer från hela världen som alla är adopterade från Ryssland. Där fick jag tips om att jag kunde söka via ryska sociala medier.”

Ryska Instagram

Ida sökte via VK som är Rysslands största sociala medieplattform. Plattformen har miljontals användare, framför allt i Ryssland men även i andra rysktalande länder.

”VK är ungefär som Instagram, alltså att den har lite yngre användare. De lite äldre använder mer OK, som är ungefär som vårt Facebook” berättar Ida.

Hon sökte och frågade andra användare, men fick först inget napp. Genombrottet kom när hon fick kontakt med en rysk tjej som hjälpte henne att söka. Med hjälp av uppgifter från adoptionsakten där även hennes biologiska mammas utseende var beskrivet så började de granska bilder på människor från hennes födelseort. En kväll kontaktade hennes VK-vän Ida om en person som möjligen kunde vara hennes mamma. Geografi, ålder och utseende stämde. Hon hade inte samma efternamn som i adoptionspapperen, men hon följde en bror som hade detta namn.

Ida provade att skicka ett meddelande till kvinnan. En dag gick, men inget svar. Då skickade hon ett meddelande även till morbrodern. Inget svar där heller.

”Men jag var så ivrig så jag tänkte att jag gör ett sista försök och skriver till morbrodern fru också. Jag skrev inte allt, men berättade att jag kanske var släkting till hennes man och bad samtidigt om ursäkt i förväg om jag kommit till fel person”

Några timmar senare kom svaret. En tumme upp. Ida visste inte vad hon skulle tro.

Svaret hon hoppats på

”Men sedan ringde hon mig på appen. Hon kunde ingen engelska och var lite fundersam om jag försökte luras på nåt sätt, så jag satte på kameran och visade att jag var en ung tjej”.

Via Google translate kunde Ida sedan översätta sina svenska frågor till ryska, där huvudfrågan var om hon kände Idas biologiska mamma. Och då kom svaret hon hoppats på:

”Da” (ja på ryska).

Ida berättade då vem hon var och önskade att kvinnan skulle hjälpa henne att få prata med varandra.

Några minuter senare ringde kvinnan upp igen på videosamtal och vinklade sin telefon mot en annan telefon där uppringaren var Idas biologiska mamma.

”Hon satt där och bara grät och grät och berättade att jo, hon var min mamma. Själv kände jag mig nästan utanför min kropp, som om jag satt ovanför situationen och tittade på.”

De bytte telefonnummer med varandra började skriva på WhatsApp.

”Till en början var jag lite försiktig, jag visste ju inte till 100 procent om detta var min mamma. Så med hjälp av uppgifterna jag hade i mina översatta adoptionshandlingar började jag ställa en del kontrollfrågor. När är du född.? Vad heter din mamma? När var hon född? osv. Och hon svarade rätt på alla frågorna!”

Ida frågade också om sin biologiska pappa men det visade sig att han gick bort redan 2004 och att hon sedan gift om sig (därav det nya efternamnet).

Fortsätter ha kontakt

”Jag visste knappt hur jag skulle ta in alla känslorna. Allt detta hände bara på en halvtimme, från att jag fick kontakt med morbroderns fru till att jag pratade med min biologiska mamma”.

Sedan dess har de fortsatt att ha kontakt, först varje dag och nu någon gång per vecka. De har också pratat med varandra två gånger med tolkhjälp som MFoF ordnat med.

”Det har varit väldigt värdefullt eftersom det är lättare att prata om saker än att bara skriva. Sms blir liksom lätt så ytligt och kort, och man förstår ändå inte riktigt varandra.

”Jag är så tacksam för att det gick som det gick, och att jag kunde leta rätt på henne online. När jag tänkte på ursprungssökning tänkte jag att man måste åka till Ryssland och knacka dörr, typ. Jag var dessutom glad att hon tog emot mig med öppna armar, man har ju hört talas om situationer när det inte gått lika lätt.”

”Jag fick också SÅ mycket stöd av MFoF. De var med i varje steg i min sökning och pratade i telefon och mejlade hela tiden. Jag kände mig verkligen inte ensam när de var med – så jag är evigt tacksam för detta”.

Råd till andra

I framtiden hoppas Ida också kunna resa och hälsa på sin biologiska mamma.

”Men idag känns det för osäkert för att åka till Ryssland. Men jag hoppas, och under tiden hinner vi ju lära känna varandra mer via sociala media.”

Ditt råd till andra som vill söka sina rötter då?

”Prata om det, med vänner och familj, för det är en ganska ensam process. De flesta kan inte förstå vad man går igenom, men det hjälper att prata, och inte hålla saker inne.”

”Sen är ju allas berättelser olika. Alla biologiska familjer kanske inte reagerar som min gjorde, så jag tror att det är bra att inte ha för höga förväntningar…”

”Men fortsätt kampa! Vill du söka, så gör det. Börja i alla fall, det går ju alltid att stanna sökningen om man kommer fram till att man inte vill gå hela vägen. Jag tror det är bättre att börja än att aldrig ha provat.”