Kan familjerådgivning bedrivas i samma lokaler som annan/övrig socialtjänst?

Kommunallagen (2017:725) ger kommunerna frihet att organisera de kommunala nämndernas verksamhet utifrån lokala förutsättningar och efter andra grunder än den verksamhetsindelning som sekretesslagen bygger på. Detta gäller givetvis även beträffande familjerådgivningsverksamhet.

En förutsättning för att familjerådgivningen skall kunna fylla sin funktion är emellertid att de enskilda som vänder sig dit skall kunna vara förvissade om att de ofta mycket känsliga uppgifter som lämnas vid rådgivningen inte förs vidare till andra. För att trygga detta syfte har familjerådgivningen omgärdats av särskilt stränga sekretessregler. Sekretessen är inte begränsad till den enskildes personliga förhållanden. Redan den uppgiften att någon vänt sig till familjerådgivningen omfattas av sekretessen.

I den proposition (prop. 1993/94:4) som föregick överförandet av ansvaret för familjerådgivningsverksamheten till kommunerna framhölls (s. 1 och 6) att familjerådgivningsverksamhet även i fortsättningen skall vara en självständig verksamhetsgren och inte inordnas i den övriga verksamhet som bedrivs inom socialtjänsten. I propositionen anfördes vidare (s. 7): En förutsättning för att familjerådgivningen skall kunna fylla sin funktion är att de enskilda som vänder sig dit skall kunna känna fullständig trygghet att de ofta känsliga personliga uppgifter som lämnas inte sprids vidare vare sig till närstående enskilda personer eller till andra myndigheter eller avdelningar inom samma myndighet. Familjerådgivningen är därför omgärdad av särskilt stränga sekretessregler som innebär en i princip fullständig tystnadsplikt i fråga om uppgifter som erhållits i förtroende. Vid behandlingen i riksdagen anslöt sig utskottet till regeringens bedömning i dessa frågor (bet. 1993/94:SoU10 s. 8). Även utskottet framhöll därvid att familjerådgivningen bör vara självständig i förhållande till den övriga verksamhet som bedrivs inom socialtjänsten även om kommunerna är fria att praktiskt ordna verksamheten utifrån lokala förutsättningar.

Av ovan redovisade förarbetsuttalanden kan den slutsatsen dras att kommunal familjerådgivningsverksamhet till följd av sin speciella verksamhetsform alltid måste anses utgöra en i sekretesslagens mening självständig verksamhetsgren i förhållande till övrig verksamhet inom socialtjänsten i de fall då verksamheterna är organiserade under samma nämnd. Härav följer att sekretess gäller mellan familjerådgivningsverksamhet och t.ex. verksamhet med vårdnads- och umgängesrättsutredningar. Uppgifter som erhållits i familjerådgivningsverksamhet får således inte heller utnyttjas utanför denna verksamhet.

Även om kommunerna har frihet att organisera familjerådgivningen som den finner lämpligt, måste verksamheten bedrivas på ett sådant sätt att det blir tydligt för den enskilde att uppgifter som lämnas under rådgivningen också stannar där. Det är därför nödvändigt att verksamheten särskiljs organisatoriskt från annan verksamhet.