Hålrummet mellan det yttre och det inre

Jonas Angantyr är adopterad från Korea. Han berättar om sitt förhållande till det svenska och det koreanska inom honom och om hur det var att få kontakt med sin biologiska mamma.

Jonas AngantyrJag slås idag av hur många asiater som fyller gatubilden när jag är ute i Stockholm. Det är adopterade koreaner, inflyttade från Thailand, utbytesstudenter från Kina eller turister från Japan, Taiwan, Hong Kong eller t. o. m. Korea. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera på var de kommer från och vad de gör just här. Det är inte bara i Stockholm förstås, utan i de flesta större städer som jag besökt runtom i Europa och Nordamerika, tänker jag "vad många asiater det var här". Det ska ses i ljuset av att där jag växte upp fanns utöver mig bara en annan, och det var en tjej som hette Zung, som var två år äldre och rökte. Samtidigt slås jag av, efter att ha varit i Asien en hel del både i samband med jobb och med semester, hur konstigt det är att komma tillbaka till Europa och se alla "vita".

Det går inte att bortse från det faktum att jag är asiat. Mitt utseende särskiljer mig från de övriga i min familj och det är något jag varit medveten om sedan jag var väldigt liten. En bekant sedan barndomen frågade vid fem års ålder sin kompis Adam som var adopterad från Afrika "Adam, du ser ju lite annorlunda ut, kommer du från Norge?". Själv har jag väl mest blivit retad för kines. Barn har ju en tendens att säga saker som det är och själv har jag av kusinbarn fått frågan var jag kommer ifrån och jag förklarade att jag är från Korea, sen har det inte varit mer om det. Ett annat kusinbarn med en mamma från Filippinerna var noga med att peka ut det asiatiska släktskapet på ett väldigt fint sätt genom att göra mig till sin favoritsläkting.

I jobbsammanhang har jag arbetat mycket tillsammans med asiater. Jag har jobbat på två asiatiska företag med representanter från sina respektive ursprungsländer och jag har även varit representant från ursprungslandet, Sverige i Asien. I dessa sammanhang har jag alltid känt att jag har blivit behandlad på ett speciellt sätt i en positiv bemärkelse. Underförstått har jag uppfattats som "en av dem" i förhållande till mina ”vita” kollegor och jag upplever att jag blivit inkluderad på ett annat sätt än de. Detta är givetvis rasistiskt, så jag slår väl fast att främlingsfientlighet är universell.

Termen banan, dvs. gul på utsidan och vit på insidan, är något som jag själv inte skulle beteckna mig som. Jag ser mig själv som om jag har mitt koreanska yttre och mitt svenska inre och därtill något ytterligare. Det är det här ytterligare, tomrummet, eller hålrummet, mellan det koreanska yttre och det svenska inre som jag inte kan bortse från. Jag kan inte låta bli att tänka att det utgör det som är att vara adopterad. Hålrummet kan vara det genetiska som för oss är okänt, det kan vara den miljö vi växte upp i innan vi kom till Sverige och det kan också vara något mer konkret t. ex. varför vi tycker om vissa saker som inte omedelbart funnits i vår uppväxt.

Under min uppväxt skydde jag allt som hade med Asien och Korea att göra. Jag kommer dock ihåg att min mamma klippte ut en artikel om AKF (Adopterade Koreaners Förening). En episod jag minns tydligare än någon annan är ett möte med en kille från USA, som jag tror var adopterad. Jag, som var 15-16 år då, och min familj mötte honom på en dagsutflykt i Greklands övärld. Han var väldigt intresserad av att prata med mig men jag hade inget att säga honom. Jag fick till och med dåligt samvete för det men jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga. Jag kunde inte alls förhålla mig till det.

Jag gjorde rationaliseringar som ”jag är ju svensk, jag har en familj och jag har inget behov av att veta något, jag är ändå jag". Det fanns även möjligtvis känslor av övergivenhet, tankar kring hämnd såsom att ”om de nu skickat iväg mig skulle de minsann få stå sitt kast”. Det är möjligt, jag vet inte. Men allt eftersom åren gick så var jag tvungen att närma mig det faktum att jag är adopterad asiat och inte bara en svensk med asiatiskt utseende. Det kunde handla om att jag fick vänner och bekanta som var adopterade koreaner eller att jag engagerade mig i debatten kring homosexuellas rätt att adoptera.

Det som emellertid var helt avgörande för mig var när det på mitt dåvarande jobb dök upp en tjänst som skulle ge mig möjlighet att jobba med Kina och jag, trots att jag kanske inte var helt bekväm med det, valde att ta den tjänsten. Jag minns min första resa dit, det var till Dalian i Kinas nordöstra delar. Det var så nära till Korea, på flygplanskartan över rutten låg Seoul bara några hundra mil, en knapp timme därifrån. Jag lyckades aldrig besöka Korea under hela den tid som jag arbetade med Kina (vilket inte var någon större bedrift med tanke på att jag inte ens kom ut till Kinesiska muren), förutom en mellanlandning på Incheon (Seouls internationella flygplats) på en flygning mellan Taipei och Beijing. Jag tänkte "jaha, är det så här det ser ut i Korea" men jag har inga tydliga minnesbilder av det, dels för att det var så kort tid jag var där, 1,5 timme, och dels för att jag antagligen var i någon form av chocktillstånd av att ha klivit över den magiska gränsen, att vara i Korea.

När jag tog beslutet för att kontakta SWS (Social Welfare Society) post adoption services i Korea hade jag i alla fall nått en punkt i livet där jag kände att nu gör jag det, jag har ingenting att förlora på att i alla fall fråga. Skulle det vara så att de inte hade någon information så är det så men då har jag i alla fall försökt. Jag hade då bara mina adoptionspapper där ingen ålder på mina föräldrar uppgivits och en minst sagt otydlig bild av förloppet kring min adoption stod nedtecknad på engelska à la Korea. Senare skulle jag få lite mer klarhet men än idag vet jag inte exakt vad som hände och varför jag adopterades och ska jag vara helt ärlig, det spelar mig inte så stor roll.

Det jag inte tänkt på när jag kontaktade SWS var frågor som: Hur kommer jag reagera om de finner mina biologiska rötter? Hur kommer jag reagera om de inte gör det? Vilka förväntningar skulle mina eventuella biologiska rötter ha på mig? Vad händer om SWS meddelar att de har funnit mina rötter men att de inte vill ha kontakt med mig av en eller annan orsak? Frågor som dessa och antagligen ytterligare hundra frågor kanske jag borde ställt mig själv innan jag sökte för att kunna vara lite mer känslomässigt förberedd för vad än svaret från SWS skulle bli. Det är lätt att vara efterklok men vid den punkten i mitt liv kanske det var så att mitt behov av mina biologiska rötter, vilka de än månde vara, kanske var lika starkt som mina adoptivföräldrars önskan om barn var den dag de bestämde sig för att adoptera.

Det tog ett tag innan jag hörde från SWS och de frågor som jag listade ovan började tränga sig in i mitt medvetande, dock utan att jag ändrade inställning till att faktiskt vilja få tag på mina rötter. Den dag jag fick svar från SWS kommer jag ihåg mycket väl. Datorn startades upp på morgonen och jag kollade min e-mail som vanligt och där låg ett ”RE:” märkt e-mail från SWS post adoption services som klickades upp på min skärm. Jag har inte mailet kvar idag men jag kommer ihåg att det gick som en ström genom hela min kropp, en svallvåg där min energi först dränerades och sen fylldes på igen av vågens motrörelse. Det stod något i stil med "Visst hade de funnit min mamma och visst var det fantastiskt och de ville att jag skulle skicka ett brev som de kunde översätta och skicka vidare tillsammans med bilder". Jag har aldrig känt mig så full av liv och så totalt handlingsförlamad på samma gång i hela mitt liv, men efter ett tag fick jag tag i min telefon och ringde min pappa för att berätta den fantastiska nyheten.

Dagen jag för första gången skulle möta kvinnan som burit mig, men som av någon outgrundlig anledning lämnat mig för att adopteras bort, kom. Jag kommer ihåg väldigt mycket från denna dag vilket innebär att jag också kommer ihåg hur stressad jag var över att äntligen möta henne. Hon var ju fortfarande bara en myt eller ett koncept. När jag gick in i lobbyn på det hotell i Stockholm som hon och hennes man, inte min biologiska pappa, bodde på, kunde jag bara se klart i en diameter på ca 10 cm på en meters avstånd. Lyckligtvis kunde jag urskilja en ganska kort kvinna med asiatiska anletsdrag och en man vid hennes sida som reste sig när jag klev in och vi gick fram till varandra och hälsade.

På samma sätt som det inte är lätt att ackommodera ytterligare människor i ens liv oavsett om de är nya arbetskamrater, vänner eller ens biologiska släktingar, kan det heller inte vara lätt att helt plötsligt stå där med en son som är 30 år och fullvuxen med allt vad det innebär. Vår relation har inte alltid varit lätt att hantera, mycket skuld, saknad och längtan i synnerhet från hennes sida har legat i vägen. Idag upplever jag dock att vi har en bra och hälsosam relation. Det är inget tvivel om att jag är hennes son och det känns även i den villkorslösa kärlek som hon visar mig. Jag går egentligen emot min känsla när jag kallar henne vid hennes namn, istället för att säga mamma, vilket egentligen känns mer naturligt för mig.

Genom min biologiska mammas försorg har jag haft möjlighet att träffa inte bara hennes släkt utan även min biologiska pappa och hans släkt. Dessvärre har jag ingen möjlighet att prata direkt med honom då han endast pratar koreanska, men kan ändå kommunicera med honom genom min kusin. I samband med att jag mötte min biologiska pappa träffade jag även alla andra släktingar som bor i Korea. Det var fantastiskt givetvis men även fruktansvärt jobbigt. Känslomässigt har det tagit mig lång tid att hinna ikapp, att bearbeta allting. I detta fall kan eftertänksamhet före vara att rekommendera, men det var denna möjlighet som stod till buds och jag måste erkänna att jag trots allt inte ångrar någonting. Så många nya människor att tänka på och sakna och jag hoppas att jag i framtiden får möjlighet att utveckla relationerna såsom jag önskar.

Vad har det här lett till, all den tid, alla dessa tankar och alla känslor av hopp, förtvivlan, glädje och sorg? En nära vän till mig har vid flera tillfällen frågat mig om jag är lyckligare sedan jag funnit mina biologiska rötter. Jag har svarat både "Jag är i alla fall inte olyckligare" och "Ja" på den frågan. För att vara helt ärlig har jag inget entydigt svar på det men det ligger någonstans mitt mellan. I och med att jag fått reda på så mycket kommer det ju även upp en massa följdfrågor, frågor som nog aldrig kommer kunna besvaras. Samtidigt är det så att ett antal frågor har eliminerats, sådant som hjälpt mig fylla mitt hålrum. Framförallt har det lärt mig att våga för oavsett vad som händer i framtiden kommer jag aldrig att ångra att jag sökte mina rötter. Trots allt så fyller jag hellre hålrummet än lämnar det tomt.

Texten publicerades första gången i MIA Info 1/2010.

Uppdaterad: 2012-11-13

Uppdaterad: 2012-11-13