Reseminnen från Anhui

Samtal med Maja, Julia, Sara, Caisa, Alma och Clara som reste med sina familjer till Anhui i Kina.

Maja, Julia, Sara, Caisa, Alma och Clara reste hösten 2008, tillsammans med sina familjer, tillbaka till sitt ursprungsland Kina. Under resan besökte gruppen Beijing, ursprungsprovinsen Anhui och Shanghai. Det var en resa med många intryck, sightseeing, shopping, naturupplevelser, mat, besök på barnhem och hitteplatser. MIA deltog i resan som finns beskriven i MIA Info 2/2008. Ett och ett halvt år efter resan har MIA Info träffat flickorna och samtalat om resan.

Alla flickorna tycker att resan känns avlägsen. Då var Maja 15 år, Julia, Sara och Caisa 11 år och Alma och Clara 8 år. Maja säger ”Jag har knappt tänkt på det nu men precis efter att jag kom hem så tänkte jag mycket mer på det här, jag fick upp nya tankar som inte hade funnits där tidigare om Kina och adoptionen och allt det.” Ett par av flickorna pratar om att de var yngre då de gjorde resan. Julia säger ”Vi tänkte inte riktigt på vad vi gjorde, vi gjorde allt. Om man reste nu skulle man verkligen ta in och ta till sig att det här gör vi och varför gör vi det och hur känns det, för det gjorde vi inte så mycket då”

När samtalet kommit igång är det många minnen som kommer. Det är varma bilder av folkvimmel och gatuliv,Barnhem shoppingminnen, lyckade och misslyckade köp, god mat och konstig mat. Sara längtar tillbaka till alla människorna och gatustånden och säger ”Jag gillar att vara där bara.” Sightseeingminnen som Himmelska fridens torg och TV-tornet i Shanghai blandas med minnen av ett självspelande piano i en hotellfoajé, TV i badrummet på ett av hotellen och hoppande spindlar i rummet på ett annat.

Utflykten till Kinesiska muren gjorde intryck. Caisa säger ”Det var kul att gå på Kinesiska muren. Det var coolt att gå där. Oftast när man säger Kina så kommer många att tänka på Kinesiska muren”. Alma och Clara pekar på en bild från muren och minns ”Den är ända hit bort. Det tog nog lång tid att bygga den. Vissa steg var jättehöga och vissa steg var jättelånga. Jag gillar inte när det var trappor som gick ner hela tiden (visar med händerna hur trappstegen sluttade) det gick inte att springa då.”

Flickorna hade en lapp där det stod att de inte pratar kinesiska som de kunde visa upp då de blev tilltalade av människor på stan. De berättar att de visade lapparna men att folk ändå fortsatte att prata med dem. ”De skrattade och fortsatte prata som att ni skojar väl typ” säger Sara. Julia berättar om när några tjejer försökte prata med dem i en hiss. ”Då visade jag upp lappen men de tror ju inte på en. De började skratta och jag fattade inte varför de skrattade för det är ju inget komiskt egentligen.” Gruppen besökte en skola och Clara säger ”Det var lite pirrigt för det var andra barn där som inte förstod svenska”.

Det kanske viktigaste minnet för flickorna är besöket på barnhemmet. De mottogs av personal som kände igen dem vilket var en dubbel upplevelse. Julia säger ”Det var kul men kändes också konstigt för man har ju ingen aning om vilka de var. De visste allt om oss men jag kände inte igen dem. Det gör man ju inte.” Alma säger ”De kanske tänkte att vi tog hand om henne då hon var liten. Nu får vi se henne igen”. Caisa konstaterar att ”Jag tror hon (en barnsköterska) blev glad att jag hamnat i en bra familj”. Julia säger ”Deras jobb på barnhemmet är ju att se till att barnen får ett bra hem. Jag tror att de var väldigt glada att vi fått det och att vi kom och hälsade på.”

Flickorna besökte också barnen som bodde på barnhemmet. Maja säger ”Tänk om jag inte hade blivit adopterad, då hade jag kanske bott på det sättet.” Julia säger ”Då insåg man ju hur glad man är som blev adopterad. Skulle jag ha blivit kvar där så hade jag antagligen fått bli nanny när jag blev stor och leva där hela tiden.” Alma och Clara tyckte att barnen var söta men säger att de var rädda att barnen skulle börja gråta. Sara berättar att det var en liten bebis som hon gärna hade velat ta med sig hem, men det fick hon förstås inte. Maja säger ” När jag var på barnhemmet var den första tanken att jag vill åka hit igen och hjälpa till på barnhemmet. Det var min tanke. Det var som att jag var, inte skyldig, men jag ville göra något för dem för de hade gjort något för mig. Det var inte som en skyldighet utan som att jag ville det för att det kändes bra.”

Alla barn som adopteras från Kina är hittebarn. I de drygt hundra tusen adoptionsakter som förvaras i den kinesiska adoptionsmyndighetens arkiv finns ingen information om barnens kinesiska familjebakgrund. Maja berättar att hon ändå hade en liten förhoppning om att de kanske skulle hitta någonting och det viktigaste på resan för henne var att besöka ”hemstaden”. Hon hade en inre bild av sin hitteplats. ”Jag tror jag hade målat upp den själv. Jag tror jag hade drömt om att jag hittades och så har jag sett den bilden framför mig.” Då de kom till hitteplatsen kände hennes föräldrar inte igen sig eftersom de hus som fanns där då de adopterade Maja hade rivits och ersatts av nya. Om att det inte gick att hitta mer information säger hon ”Det är så klart tråkigt. Man vill ju träffa sina biologiska föräldrar, eller jag vill i alla fall göra det. Så det är tråkigt men samtidigt har jag det ju bra här.” På sätt och vis tycker hon att ”Det är lite coolt att inte veta. Det är som ett hemligt kapitel”.

Kinesiska murenTre av de fyra familjerna som var med på resan kände varandra sedan tidigare eftersom de hämtade sina barn samtidigt. Den gruppen brukar träffas årligen och det är tydligt att flickorna har en gemenskap som de upplever som värdefull. Att återbesöksresan gjordes i grupp verkar ha varit en trygghet och många av minnena är just episoder ur resegruppens äventyr, glada och ledsna stunder, syskongnabb o.s.v. Guiderna har också stor betydelse, särskilt de två guider som deltog i hela resan.

Flickorna tycker att man absolut inte får glömma kameran då man packar. Det kan också vara bra att skriva dagbok för när man kommer hem kan det vara svårt att komma ihåg hur det kändes då man var där. De yngsta flickorna tycker att det var viktigt att ha med sig sina bästa gosedjur.

Det var både en vanlig och en mycket speciell resa. Maja säger ”Först var det som att komma till ett annat resmål. Men samtidigt såg ju alla likadana ut, så det var ändå en skillnad. Mamma och pappa var de som inte smälte in. Det var lite kul, det var spännande att se hur det såg ut.” Caisa berättar ”Mina föräldrar gjorde ganska mycket som jag ville. T.ex. om jag ville shoppa något som jag inte hade råd med så betalade de det, för vi kanske inte kommer att åka till Kina så ofta.” Sara och Julia tycker att det var viktigt att deras föräldrar verkligen engagerade sig och ordnade så att resan blev av. Julia säger ”Man känner att de bryr sig liksom.” Maja säger att resan förstärkte en del av henne som hon inte tänkt så mycket på tidigare. ”Jag känner mig jättesvensk då jag är i Sverige men kanske är den här delen större än jag tänkt att den är, att jag är adopterad och kommer från Kina. Man stärks ju som person för man får veta mer saker om sig själv.”

Texten publicerades första gången i MIA Info 1/2010.

Uppdaterad: 2012-11-13

Uppdaterad: 2012-11-13