Man behöver frigöra sig från biologcentrismen

Geir Follevåg doktorerade 2007 i Allmän litteraturvetenskap vid Universitetet i Bergen med avhandlingen "Biologosentrisme. Om litterære framstillinger av adopsjon, spesielt Kong Oidipus og Mansfield Park".

Geir Follevåg
Vad handlade din doktorsavhandling om?
Jag försökte att ställa kritiska frågor kring det jag kallade biologcentrismen som man lite enklare kan kalla biologismen. Det innebär att föreställningar om identitet, kultur och tillhörighet alltid har blivit definierade av biologin. Om man t.ex. har fötts i Sydkorea så är man ”sydkoreansk” även fast man levt den största delen av sitt liv i Norge eller Sverige. Vår ”identitet” ligger ”i blodet”, eller som man oftast säger idag ”i generna”. Till det biologiska knyts också positiva värden som ”sann, äkta och naturlig” medan allt annat är ”osant, oäkta och onaturligt”. Blod är tjockare än vatten. Till min stora förundran upptäckte jag att denna nedvärderande och filosofiskt och etiskt ohållbara hållning inte bara fanns bland icke-adopterade utan även i lika hög grad bland adopterade och adoptivfamiljer. Adoptionsvärlden godtog okritiskt denna till adoption nedvärderande hållning.

Mitt projekt var således dubbelt. Å ena sidan ville jag ändra den allmänna uppfattningen om att vara adopterad i sig innebär problem och trauma. Å andra sidan vill jag skapa medvetenhet inom adoptionsvärlden om att de själva förmedlade ett intryck av att det är ett stort problem att vara adopterad och att man egentligen inte hör hemma i sitt adoptionsland, genom t.ex. stort fokus på att den adopterade bör hålla kontakten med födelselandet för att utveckla ett sunt psyke.

Kort och något förenklat kan man säga att jag genom filosofisk analys kom fram till att biologcentrismens tankesätt är hemskt naivt i förhållande till frågor som ”Vad är identitet?” eller ”Vad är en människa?”. Ett antagande är t.ex. att man måste känna sin biologiska familj för att veta ”vem man verkligen är”. Ett annat antagande är att man inte kan ha ett fullvärdigt liv utan sin biologiska familj. Om det vore sant att det biologiska per definition vore något ”gott, sant och verkligt” medan icke-biologiska familjerelationer vore ”dåliga, osanna och overkliga” så skulle det ha gått strålande för alla biologiska familjer. Det skulle ha gått eländigt med absolut alla adoptivfamiljer. Alla empiriska undersökningar visar likväl att det inte är så. Det går bra för de flesta familjer av båda familjeformerna och det finns en mindre grupp av båda familjeformerna som får problem.

Med andra ord: Föreställningen om en kvalitativ skillnad mellan biologisk familj och adoptivfamilj kan inte försvaras empiriskt, logiskt eller filosofiskt. Biologiska band utgör inte garanti för någonting. Även icke-adopterade kan uppleva existentiella identitetsproblem. Därför menar jag att frågan om vad föräldrarna och de adopterade ska göra i förhållande till födelselandet är en irrelevant fråga. Å ena sidan kan den adopterade så klart intressera sig för födelselandet om hon eller han själv vill. Å andra sidan kan hon eller han lika gärna intressera sig för ett helt annat land eller aldrig intressera sig för födelselandet. På så vis är det filosofiskt helt enkelt inte en avgörande fråga.

För att kunna ge en beskrivande empirisk bild av vad adoption är behöver man frigöra sig från biologismen. Vi får tänka på familj och identitet på ett nytt sätt som naturligtvis inte ignorerar det biologiska fullständigt men gör klart att många fler faktorer spelar in och är mer betydelsefulla. Skillnaden mellan att vara adopterad eller icke-adopterad är av sekundär betydelse, om ens det.

Vad var bakgrunden till att du valde att skriva om detta?
Det var en blandning av intresse och irritation. Efter att ha studerat litteraturvetenskap ville jag se närmare på hur adopterade framställs i litteraturen. Jag upptäckte att adoption skildras i litteraturen, från de gamla klassikerna fram till idag, men att det nästan inte fanns någon forskning på området. Det ville jag göra något åt. Irritationen kom då jag började läsa den existerande forskningslitteraturen som framställer adoption nästan som en sjukdom.

Vilka reaktioner har du fått?
Det har varit lite blandat, allt från entusiasm till ilska. Intressant nog kom den mest negativa responsen från andra adopterade som har en helt annan inställning till sin status som adopterade än den jag har.

Vad har du själv för förhållningssätt till din egen livshistoria?
En av de centrala filosofiska frågorna som jag tog upp i min avhandling var: Vad är egentligen en livshistoria? Måste man känna till sitt biologiska ursprung för att ha en fullvärdig livshistoria. Svaret är nej. Det är helt enkelt min livshistoria att vara adopterad. Jag grubblar inte över några delar av min livshistoria. Jag har alltid vetat att jag är adopterad och har inte haft problem med det. Problemet har varit fördomar och reaktioner från andra som har tagit fasta på hudfärg och ansett att jag ”egentligen” inte är ”norsk”.

Vilken betydelse har början av ditt liv och din egen adoption?
Detta är också en av de typiska frågor som jag menar är sekundära. Början av livet definierar inte vår framtid. Identitet är något man ständigt väljer, formar och kämpar för. I mina adoptionsdokument står det t.ex. att jag vid tre års ålder knappt kunde säga ett ord. Senare har jag alltså blivit författare och skribent. Vem skulle ha trott det? En för mig mycket mer aktuell fråga nu när jag försöker överleva som frilansskribent är: Vad kan jag göra för att klara mig ekonomiskt i framtiden? Även om mina biologiska föräldrar hypotetiskt sett skulle kunna vara miljonärer skulle det inte hjälpa mig nu. Det är mycket viktigare för mig att försöka tjäna tillräckligt med pengar för att överleva än att veta vad som skedde i Korea för mer än 36 år sedan.

För att svara direkt på frågan: Början av mitt liv betyder nästan inget för mig. Jag använder överhuvudtaget ingen energi till att tänka på det. Som sagt, jag fokuserar på nutiden och framtiden. Man finner inget slutgiltigt svar på frågan ”Vem är jag?” genom att grubbla på hur det var förr. Historien utgör vissa förutsättningar för våra liv men den bestämmer inte vad vi ska göra och vad vi ska bli i framtiden. Om jag ska uttrycka mig metaforiskt kan vi säga att historien är som startbanan för ett flygplan: den är nödvändig som grund och plattform för att kunna lätta från marken men den styr inte vart vi ska flyga. Därför fokuserar jag alltså mer på vart planet ska flyga än på startbanan som planet lyfte från.

E-postintervjun med Geir Follevåg publicerades först i MIA Info 1/2010

Uppdaterad: 2012-11-13

Uppdaterad: 2012-11-13