Mattias ville ha ärliga svar

Mattias Johansson vill bidra till en bättre förståelse för adoption. 35 år efter att han lämnades av sin mamma på ett barnhem i Madras, Indien, har han återupptagit kontakten med henne och har börjat förstå vad som hände.

Mattias Johansson hörde av sig till MIA för att han ville bidra till en bättre förståelse för adoption. Han berättade att han nyligen återupptagit kontakten med sin indiska mamma. 1975 lämnades han som spädbarn av sin mamma på ett barnhem i Madras, Indien. Nu 35 år senare börjar han förstå vad som hände. Detta är vad Mattias berättade för MIA Info.

När Mattias var sju månader adopterades han av sina föräldrar och kom till Sverige. Det var en kvinna i England som förmedlade kontakten till barnhemmet. (På 1970-talet fanns inte den reglering av adoptionsverksamheten som vi har idag. Då skedde omkring hälften av de internationella adoptionerna genom privat förmedling.) Det var också hon som hämtade Mattias från barnhemmet i Indien och överlämnade honom till adoptivföräldrarna på Kastrup. Några år senare adopterade föräldrarna en flicka genom samma kontakt och från samma barnhem.

I kompisgänget som Mattias umgicks med då han var liten var det fler barn än han som ursprungligen kom från andra länder än Sverige. Han berättar ”Där jag växte upp var det andra barn som var från Kroatien, Serbien och Polen. De var ju inte adopterade men de hade flyttat hit till Sverige. Så jag kände mig inte utanför på något vis, så därför tänkte jag ju inte så mycket på det. Det var nästan normalt i min situation. Hade jag bara umgåtts med svenska barn så hade jag kanske tänkt på det mer.”

I tonåren fick Mattias veta att hans adoptivmamma och biologiska mamma brevväxlade med den engelska adoptionsförmedlaren som mellanhand. Det kom ett par brev om året och julkort. Mattias tänkte inte så mycket på det då. ”Det bara var så att jag fick brev från min indiska mamma. Jag var väl inte så intresserad för det hände så mycket andra saker i tonåren” säger han.

När Mattias blev myndig fick han själv ta ansvar för att fortsätta kontakten. Han fortsatte att skriva till sin indiska mamma och gav henne sin adress så att kontakten kunde fortsätta direkt, utan mellanhanden i England. Efter ett tag kom ett brev med en fråga om pengar. Då blev han arg och bröt kontakten. Hon fortsatte dock att skriva.

Tio år senare ringde den indiska mamman hem till Mattias. Hans sambo svarade i telefonen men Mattias ville inte ta samtalet. Han säger ”Jag tänkte väl på att hon hade bett om pengar. Innan det var det ganska bra, hon skrev om sitt liv och skickade bilder på sig själv och mina syskon och jag skrev och skickade bilder. Det var en lagom nivå. Men det här med pengarna. Jag tänkte hur fan kan man be om pengar från någon som man adopterat bort eller valt att inte ha i sitt liv.”

För inte så länge sedan tittade Mattias på TV-programmet Spårlöst. Han berättar ”Det var ett program som handlade om en kille som var adopterad från Rumänien. När han sökte upp så var mamman död men det fanns pappa och syskon kvar. Då blev det starka känslor … eller väldigt starka … och då kände jag att det är nog dags att göra ett val, antingen struntar jag i det och låter det vara eller så tar jag tag i det nu. Man får bara en chans. Gå resten av livet och ångra mig det vill jag nog inte göra. Så jag valde … ”

Under åren då Mattias inte ville ha kontakt med sin biologiska mamma skickade hon ett brev till hans adoptivföräldrar. I brevet till adoptivföräldrarna fanns ett brev till Mattias som hon bad adoptivföräldrarna att ge honom. Det brevet innehöll en mejladress. Mattias berättar ”Jag skrev väldigt tydligt i mitt första mejl att förutsättningarna för att det här ska fungera är att jag får ärliga svar. Jag kan förstå olika situationer med fattigdom men jag vill ha svar och det ska vara ärligt för det här förhållandet får bygga på förtroende och växa fram. Det kan ta tid innan jag kan tänka mig att komma och hälsa på o.s.v.”. Det dröjde innan Mattias fick svar. Han tänkte att hon kanske gått bort, gett upp eller att hon inte ville ha kontakt. Men efter en vecka kom ett långt mejl där hon skrev att hon var jätteglad att Mattias tagit kontakt igen. Mattias berättar ” I nästa mejl skrev jag en massa frågor. Då fick jag veta hur det gick till då jag adopterades och hur gamla mina syskon är och varför de inte är adopterade. ”Mamman berättade att hon varit gift och fick två barn, hans två äldre syskon. Mannen dog och hon blev änka. Hon trodde att livet var slut då hon blev förälskad i en ny man. Men han fick inte gifta sig med henne eftersom hon redan hade varit gift. När hon fick veta det var hon redan gravid. Det var för sent att stoppa graviditeten, och det ville hon inte heller, men samtidigt klarade hon inte ekonomiskt att ta hand om ytterligare ett barn. Hon fick erbjudande om att lämna alla tre barnen för adoption men valde att lämna det minsta barnet.

Mattias säger ”Det hade saknats någonting. Jag tänkte att det berodde på tonåren, på arbetslivet eller något. Det var som att jag gått och grubblat på frågor som jag inte visste att jag hade. Då jag fick svar var det som att en tung sten släppte.” Det är viktigt för Mattias att förstå varför han blev adopterad och hur det gick till. Nu kan han förstå sin indiska mammas beslut och tycker att det var ett klokt val hon gjorde.

Han tycker att det var bra att hans adoptivmamma valde att brevväxla med hans indiska mamma och att hon väntade med att berätta det för honom tills han var någorlunda mogen att ta emot informationen. Han säger: ” Om jag skulle få ge råd till adoptivföräldrar som får chansen att skriva brev så är det att hålla kontakten och sedan successivt prata med barnen, när de växer upp, om adoption och deras födelseland.” Det är adoptivföräldrarnas beslut om och när de sedan ska överlämna kontakten. Han pekar på att det är viktigt att adoptivföräldrarna förklarar de kulturella och sociala förutsättningarna i ursprungslandet så att den adopterade kan sköta kontakten på ett ansvarsfullt sätt som inte skadar den biologiska mamman.

Mattias och hans sambo har två barn som är ett och ett halvt respektive fyra år. Hans sambo kom som liten med sin familj som flykting från Rumänien. Mattias säger att de har påverkats av sina livshistorier. Han vet att det inte är en självklarhet att få barn och tänker att de i jämförelse med många människor i världen lever ett lyxliv. ”Man kanske värnar extra om familjen om man inte tar den för given” säger han.

Texten publicerades första gången i MIA Info 1/2010.

 

 

Uppdaterad: 2018-02-09

Uppdaterad: 2018-02-09